Att möta aggressivt beteende hos människor drabbade av
demenssjukdom -en studie i social omsorgspraxis.
Syftet med uppsatsen är att försöka få förståelse och beskriva hur omsorgspersonal i två boendeformer för människor med demenssjukdom upplever, tolkar och möter aggressivt beteende vid omsorg om människor med demenssjukdom. Uppsatsen är uppdelad i olika sektioner och efter inledningen följer bakgrunden. Bakgrunden handlar om aggressivt beteende och att som personal möta detta beteende i särskilt boende, demenssjukdomar och dess följder, olika benämningar på specifika beteenden samt om särskilt boende som omsorgsform. Personliga intervjuer har skett med personal från två olika boendemiljöer. Det empiriska materialet har jag redovisat utifrån tre huvudkategorier som framkom vid analysen: personalens uppfattning om aggressivitetens former och dess mening, personalens uppfattning om god omsorg och personalens upplevelser av etiska dilemman. Personalens uppfattning om god omsorg är uppdelat i underkategorierna: bekräftelse, hemmastaddhet, kommunikation och den enskildes livshistoria. Uppsatsen avslutas med en reflekterande diskussion. I min studie har jag kommit fram till vissa slutsatser. Det aggressiva beteendet är alltid meningsfullt för den enskilde, ansåg sju av åtta informanter. En informant ansåg att aggressivt beteende uteslutande kan förklaras som en följd av demenssjukdomen. Med tanke på att de människor som är drabbade av olika demenssjukdomar har svårigheter att kommunicera är det viktigt att det aggressiva beteendet tas emot, tolkas och förstås av personalen. Nästa steg är att möta aggressionen på ett sätt som dess utlösande orsak kräver. Informanterna menar, att god omsorg innebär att man så långt som möjligt hjälper till med det den demensdrabbade inte klarar av. Det handlar också om rätt förhållningssätt och goda handlingar. Resultatet har också visat, att mycket av omsorgens kvalitet dock beror på om personalen har mod att vara sig själva, att vara medmänniska, när hon hamnar i situationer där hon kan tas emot av den demensdrabbade eller avvisas. Alla informanter menar att bekräftelse är betydelsefullt. Däremot har de olika tolkningar och förklaringar om bekräftelsens innebörd. Det handlar om det äkta mötet, i en djup gemenskap, där ingen ska behöva kämpa för att bli bekräftad. Det handlar också om att ställa sig till förfogande och möta människan med aggressivt beteende utifrån hennes eller hans värld, att för ett ögonblick dela den demensdrabbades värld, upplevelser och känslor. För att de demensdrabbade ska känna hemmastaddhet gäller det för personalen att skapa en hemlik, kärleksfull atmosfär där man gör saker tillsammans. Resultat har visat att det krävs mycket av etisk känslighet för att kunna ge optimal omsorg. Har de demensdrabbade personlig frihet? En utmaning för framtiden består i att ge personalen förutsättningar för att kunna skapa optimala förutsättningar för kvalitet inom omsorgen om människor som drabbats av demenssjukdom. Yttersta målet är att skapa förutsättningar för personalen att de kan förstå, tolka och rätt bemöta aggressivitet hos människor med demenssjukdom. Min studie visar att det för personalen bör finnas återkommande tillfällen för reflektioner framför allt kring etiska dilemman, bekräftelse, hemmastaddhet, kommunikation och betydelsen av kunskaper om den enskildes livshistoria.