Att inte bädda in i duntäcke.
En studie om ensamkommande barns möjligheter till etablering/integration
I denna uppsats vänder vi siktet mot de professionella vuxna som arbetar med ensamkommande flyktingbarn. Syftet med studien är att skapa förståelse för och synliggöra den professionella socialarbetarebs åsikter och erfarenheter kring sitt arbete och med det som utgångspunkt problematisera bemötandets betydelse för ensamkommande barns etablering/integration i Sverige. Bakgrunden till studien återfinns kring en förförståelse kring en bristande integrationspolitik och att individer med invnadrarbakgrund många gånger hamnar i utanförskap genom majoritetens utmålande av invandrare som främmande och kulturellt avvikande. Arbetet med uppstasen bygger på en kvalitativ ansats där empirin baseras på intervjuer.Resultatet påvisar integrationens komplexitet och att personalen upplever att de saknar strategier för det integrationsfrämjande arbetet. I tolkningen av empirin kan vi utläsa flertalet motsägelser däribland att ansvaret för integrationen åläggs den enskilde individen samtidigt som informanterna ger uttryck för nödvändigheten av ett ömsesidigt bemötande. Utifrån ett intersektionellt perspektiv och en postkolonial begreppsapparat påvisar vi hur det sociala arbetets struktur skapar barriärer för ensamkommande barns möjligheter till en gynnsam etablering. Vi menar att den sociala praktiken befäster ett "Vi" och ett "Dom" genom ett normativt ställningstagande där ensamkommande barn konstrueras som "de andra". En viktig aspekt att uppmärksamma är synen på att ensamkommande barn en dag ska betala tillbaka till det svenska samhället. Vi finner denna syn problematisk och menar att en attitydförändring är nödvändig för att skapa goda grunder för en gynnsam etableringsprocess fri från fördomar kring ensamkommande barns främlingskap.