Att informera barnet om att det är föremål för en utredning hos socialtjänsten
ur socialsekreterarnas perspektiv
Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur socialsekreterare talar om att de hanterar delgivning av information till barn om att de är föremål för en utredning hos socialtjänsten. Frågeställningarna gällde huruvida socialsekreterarna säger att de delger barnen information samt hur bristande information påverkar samtalet med barnet, och även hur socialsekreterarna resonerar kring lagstiftning och etik i dessa frågor. Teoretiska utgångspunkter var Harold Öv-reeides kommunikationsteoretiska perspektiv, etisk teori och lagstiftningen. Metoden var kva-litativ och djupintervjuer i form av två fokusgrupper genomfördes. Analysen gjordes med hjälp av meningskoncentrering där centrala teman i den utskrivna intervjutexten eftersöktes. Huvudsakliga resultat var att socialsekreterarna sade sig informera barnet om utredningen utifrån vilken information det enskilda barnet kan ta till sig enligt socialsekreterarens bedöm-ning, och utifrån vad man kommer överens om med föräldrarna. Socialsekreterarna ansåg sig vara sämre på att informera barnen om utredningens avslutning och vad man i slutändan kom fram till. Det var de etiska skälen som övervägde när de informerar barnen. Socialsekreterarna tyckte inte att lagen reglerar delgivning av information till barn under 15 år.