Att andas för egen maskin -Intensivvårdssjuksköterskans användning av ett protokoll i främjandet av respiratorweaning
Att andas är det första och sista en människa gör i livet och därför associerat med liv och död. Andningen sker omedvetet för den friska individen. Denna självklarhet kan dock snabbt förändras vid svår sjukdom där intubering och respiratorvård kan bli nödvändigt för att upprätthålla adekvat saturation. Detta är många gånger en traumatisk upplevelse för patienten. Intensivvårdssjuksköterskan är den som befinner sig närmast patienten och kontinuerligt observerar och monitorerar dennes tillstånd. För detta krävs gedigen kunskap och erfarenhet. Under respiratorbehandling atrofierar andningsmuskulaturen som gradvis behöver avvänjas från andningsstödet, också kallat weaning. Detta är traditionellt en läkarstyrd process som kunnat överföras på sjuksköterskans genom införandet av weaningprotokoll. Sjuksköterskans roll i weaningprocess är bristfälligt utforskad. Syftet med denna studie är att utforska hur intensivvårdssjuksköterskan kan främja urträningsprocessen för patienten i behov av andningsstöd med hjälp av ett weaningprotokoll. Studien tog form i en systematisk litteraturstudie med syntetiseringsprocessen enligt Evans. Tre teman framkom som i resultatet; tillämpning av ett systematiskt tillvägagångssätt, möjlighet att utöva autonomi samt tvärprofessionellt samarbete. Weaningprotokollet gav en överblick och tydlighet i urträningsprocessen. Det främjade autonomi och känsla av säkerhet hos sjuksköterskorna. Dock krävdes en förmåga till flexibilitet och följsamhet för att inte göra processen för rigid. Intensivvårdssjuksköterskans ökade ansvarstagande bör också beaktas ur ansvarsynpunkt där hennes expertis ligger inom omvårdnad. Hennes autonomi får därför inte komma på bekostnad av patientsäkerheten. Protokollstyrningen förbättrade kontinuiteten av urträningsprocessen där kommunikation och teamarbete kring patienten framträder som en röd tråd. Intensivvårdssjuksköterskans och läkarens roller kompletterar varandra vars erfarenheter aldrig helt kan ersättas av ett weaningprotokoll.