I studien jämfördes bonitering med ståndortsegenskaper och övre höjd i en yngre Tallskog i Mellansverige. I jämförelse mellan olika provytor på likvärdig mark och efter olika skötselåtgärder gav de två boniteringsmetoderna samma bonitet, trots variation i antal typarter och olika resultat vad gäller markvegetationstyp. Resultaten kan möjligen vara lokalt representativa men behöver ett större material för att kunna generaliseras på kommunnivå eller större..

Denna studie är en del av ett storskaligt försök som är beläget på Sveaskogs marker i Norrbotten. Hela försöket omfattar ca 800 ha varav 600 ha är gödslad yta och 200 ha är ogödslade kontrollområden. Denna studie omfattar 137 ha gödslad yta och 50 ha ogödslade kontrollområden beläget i tre olika bestånd. Det unika med detta projekt är storskaligheten i användandet av slampellets och slamgranuler som ett förädlat bionäringsmedel. Projektet är finansierat av bland andra Sveaskog, LKAB och SLU.

Syftet med undersökningen var att undersöka markanvändning och skogshistoria i ett område imellanskåne på gränsen mellan skog och slätt. Frågor som behandlas rör den medeltidaagrarexpansionen och den senmedeltida agrarkrisen, samt förändringar i trädslagsammansättningen.För att besvara frågorna har vi använt paleoekologisk metodik, fr. a. pollenanalys och C14-datering,men också flygbilder, historiska kartor och skriftligt källmaterial. Våra resultat visar på enodlingskontinuitet i området från tidigmedeltid till 1600-tal med en tydlig expansion av åker ochgräsmarker under tidig medeltid och en lika tydlig regression under senmedeltid.Trädslagssammansättningen har under lång tid dominerats av ek, bok och tall.

Tallskogarna i Norrland har genomgått en strukturförändring det senaste århundradet. Minskningen av skogsbränder tillsammans med ett intensivare skogsbruk har gjort dagens Tallskogar homogena, enskiktade och död ved har blivit en bristvara. Strukturförändringarna har lett till minskad biologisk mångfald i skogarna. En del i SCA:s naturvårdsarbete för att gynna den biologiska mångfalden är öppnandet av mångfaldsparker. En mångfaldspark är ett område på minst 500 ha där halva arealen avsatts för naturvård.

Frivilliga avsättningar av skog med höga naturvärden är en viktig del för att nå Miljömålet ?Levande skogar?. Det finns dock tveksamheter om de naturvårdsbiologiska kvalitéerna i dessa avsättningar. Syftet med denna studie var därför att undersöka om den skog som avsätts frivilligt av privata skogsägare är den skogsmark som har de högsta naturvärdena på fastigheten. Vidare studerades också markägarens naturvårdskunnande, utbildningsnivå och attityd till naturvård.

Skogens biologiska mångfald hotas främst genom den påverkan som människan har på naturen. Skogsbruk och bekämpning av skogsbränder leder bland annat till att landskap och habitat fragmenteras samt att mängden död ved minskar i skogen. Naturvårdsverket och länsstyrelser arbetar inom ramen för de nationella miljömålen med åtgärdsprogram för hotade arter. Detta som ett led i arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden. Många hotade arter har en dålig spridningsförmåga, därför krävs planering utifrån ett landskapsperspektiv där stora sammanhängande områden sätts av och restaureras.

Människan har alltid påverkat sin omgivning. Så även skogen hon levt i närheten av. Tyresta nationalpark har undantagits från skogsbruk under de senaste hundra åren. De aktiviteter som försiggick i Tyrestas skogar har lämnat avtryck i skogens struktur och årsringarna i de träd som ännu finns kvar. Det gör det möjligt att studera de aktiviteter som format Tyresta nationalpark och naturreservat under åren 1700-1900.

Idag pågår projekt med ambitioner att förbättra vattenhänsynen i skogsbruket för att uppfylla de svenska miljömålen och vattendirektivet 2000/60/EG. Sveriges skogsbrukshistoria har inneburit en allt mindre tillförsel av död ved till vattendrag. Dessa vedbitar fyller många olika funktioner i vatten då de exempelvis skapar habitat för många arter och medför ett mer varierat vattendrag. Denna studie är genomförd på Villingsbergs skjutfält, vilket förvaltas av Fortifikationsverket, och syftar till att ta reda på: 1) volym och antal (LWD, eng. large woody debris) grov död ved i vattendrag och kantzoner samt om volymen död ved varierar mellan olika strömordningar, 2) död ved fördelad på nedbrytningsklasser i vattendrag och kantzoner, 3) om den genomsnittliga dimensionen på död ved varierar mellan kantzoner och vattendrag, 4) beståndstyp i Fortifikationsverkets kantzoner jämfört med riksgenomsnittet, och 5) vilka styrkor, möjligheter, svagheter och risker verktygen blå målklassning och NPK+ har. Resultatet från studien visar på en 5-9 gånger högre volym LWD i vattendrag jämfört med i kantzoner och 10-18 gånger högre antal LWD i vattendrag än i kantzoner.

Områden med skyddad skog i norra Fennoskandia, som tidigare beskrivits som orörd urskog, har på senare tid visat sig vara påverkade av långvarigt mänskligt resursutnyttjande. Historiska analyser av ekosystem, där även antropogena störningar beaktas, har därför börjat lyftas fram som en viktig del i naturvårdsarbete (Foster m.fl. 2003). De hjälper oss att förstå hur strukturer och störningsdynamik har förändrats över tiden, vilket kan vara till stor hjälp vid skötselplanering och restaurering. Det övergripande syftet med den här studien var att kvantifiera kulturspår och analysera förekomsterna av kulturvärden i relation till framförallt naturvärden, men även sociala värden, i ett skyddsvärt borealt barrskogsområde. Min avsikt var att försöka exemplifiera hur skogshistoria kan användas för att skapa underlag för skötselplanering i områden med naturvårdsanpassad skogsskötsel.

Vid 1800-talets slut var stora delar av skogarna i Norrland starkt påverkade av dimensionshuggning (Kempe 1909; Tirén 1937). Det var i samband med den industriella revolutionen och en ökad efterfrågan på virke från de industriellt utvecklade länderna i Europa som exploateringen av Sveriges skogar tog fart på allvar (Björklund 1984; Kardell 1991). Dimensionshuggning och olika former av blädning fortsatte att vara de dominerande avverkningsformerna fram till mitten av 1900-talet då kalhyggesbruket fick sitt genomslag (Esseen m.fl. 1997; Ericsson m.fl. 2005; Enander 2007).