Syftet med denna kandidatuppsats var att belysa eventuell partiskhet i svenska mediers valbevakning inför riksdagsvalet 2010. Då det är fullt legitimt för tidningarna att vara partiska i sitt eget opinionsmaterial valde vi att lägga fokus på dess nyhetssidor. Vi ville undersöka om misstanken om en påstådd "Mosa-Mona-kampanjen" stämde; om partiska nyheter, med tillhörande bilder, seglade under falsk flagg.De teorier vi jobbat utifrån har varit Maxwell McCombs dagordningsteori, medielogiken, samt Jesper Strömbäcks tolkning av gestaltningsteorin. För att göra undersökningen genomförbar begränsades undersökningsperioden till den 10-19 september 2010, och materialet till tre tidningar: Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. För att skapa en empiriskt förankrad bild av hur Statsministerkandidater porträtteras i media, gjorde vi även en mindre jämförande studie med fokus på moderatledaren Bo Lundgren från riksdagsvalet 2002.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har under valet 2010 varit bevakade av medier som Statsministerkandidater. Uppsatsen analyserar vilka likheter och skillnader det finns rapporteringen av dem på kvällspressens framsidor, hur genus framställs och vad kvällspressen fokuserar på i rapporteringen av dem. Med hjälp av tabloidformats- och genusteorier av text och bild samt en kritisk diskursanalys och semiotisk analys som metod har slutsatser framkommit.Rapporteringen av dem har inte varit positiv eller negativ i dess motpolsliknande definitioner, men bakom dramaturgiska effekter och en medierad politik döljer sig en struktur som finns i alla sju framsidor. Sahlin passiviseras i sin ledarroll och får inte uttryck för olika delar av sin personlighet medan Reinfeldt är aktiv som ledare och porträtteras både som en alldaglig man och statsman genom bild och text. Han blir genom detta ett subjekt medan hon porträtteras som ett objekt.