Konflikterna i Somalia respektive Darfur (Sudan) är två av likartad karaktär men med olikautfall, i den tidigare initierades och genomfördes en intervention medan i den senare har ensådan uteblivit. I fallet Somalia tog det inte lång tid innan FN med USA i spetsen hade tagitplats i landet med avsikt att få till stånd ett slut på den interna konflikten. Fallet Darfur är avlikartad karaktär där hundratusentals människor redan mist livet och än fler drivits på flyktmen till skillnad från Somaliakonflikten har ingen intervention ännu initierats. Med bakgrundoch en historisk överblick till konflikternas start görs ett försök att analysera de båda utfallen.För att förstå situationerna använder vi oss av fem olika förklaringsvariabler,aktörsperspektiv, system, media, suveränitet och intressen. De olika förklaringsvariablerna gertillsammans en sammansatt bild av vilka faktorer som spelar en avgörande roll i huruvida enintervention har goda eller mindre bra förutsättningar att bli ett faktum.

I diskussionen kring hur stater bör förhålla sig till varandra när främmande människor i andra stater utsätts för lidande av sin egen statsledning ställs ofta idéer om globala humanitära rättigheter, som utvecklats efter andra världskriget och förintelsen, emot normer om staters okränkbarhet och principen om att inte intervenera i andra staters interna verksamhet.Syftet med detta arbete är att undersöka i vilken utsträckning begreppet Responsibility to Prevent tillämpats i FN:s säkerhetsråds agerande under en samtida konfliktsituation, detta med bakgrund i utvecklingen av det nya tankesättet med global humanitär rätt som ett gemensamt internationellt ansvar. Arbetet behandlar teorierna Solidarism, pluralism och realism.För att söka svaret på frågeställningarna används kvalitativ textanalys av skriftliga öppna källor. Insamlingen av empiriska data består av tryckt media, officiella dokument samt texter och artiklar tagna från internet.Resultatet från arbetet visar att Förenta Nationernas säkerhetsråd till viss del har agerat i enlighet med begreppet Responsibility to Prevent. Vidare redogör arbetet för att två inflytelserika, permanenta medlemmar i säkerhetsrådet har motiverat sitt ställningstagande utifrån olika synsätt på hur konflikten bör hanteras och att deras motiveringar påverkats av deras skilda synsätt på statssuveränitet och intervention.Undersökningen leder även fram till slutsatsen att vetorätten i säkerhetsrådet, under konflikten i Syrien 2011-2012, har begränsat utvecklingen och implementeringen av tankesättet att säkerheten för världens befolkning ska betraktas som ett gemensamt ansvar..