Växthusgaser som kommer från människans verksamheter är ett miljöproblem som allt mer uppmärksammas. Genom att värmestrålning absorberas av en ökande mängd av koldioxid, lustgas, metan och andra växthusgaser ökar temperaturen sakta men säkert på jorden. Forskning och utvecklingsarbete pågår bland annat för att åtgärda anestesigasernas påverkan på miljön genom olika insatser som t.ex. återinsamling för rening och destruering. För att studera hantering och destrueringen av anestesigaser på sjukhus undersöktes skriftliga rutiner från landstinget och arbetsmiljöverket.

Syftet med denna litteraturstudie är att ge en överblick i hur epiduralanestesi utförs och vilka risker och fördelar som tekniken medför. Epiduralanestesi är en typ av lokalanestesi och central nervblockad. Anestesimedlet injiceras extraduralt, det vill säga i epiduralrummet utanför den hårda hjärnhinnan (dura mater) vilken omger ryggmärgen. Användning av lokalanestetika vid ryggmärgens slut resulterar i förlust av viljestyrda rörelser och i upphörd känsel i områden innerverade av de påverkade känsel- och motorneuronen. Epidural administration av morfin ger långvarig (6-24h), effektiv analgesi som ej associeras med känsel-, sympatisk- eller motorblockad. Epiduralanestesi används framförallt för tre typer av patienter och situationer: Häst och ko (vid vaginal prolaps och kejsarsnitt), känsliga smådjur (nedsatta patienter som riskerar att inte överleva generell anestesin och vid kejsarsnitt) och postoperativ smärtlindring (patienter i behov av långvarig smärtlindring efter kirurgiska ingrepp i bakben, bäcken och kaudala delar av buken). Inom smådjurspraktiken läggs epiduralanestesi oftast i foramen lumbosacale (mellan L7 och S1) Området lokaliseras genom att fram höftbenskammarnas (crista iliaca) högsta punkt.

Att kunna söva reptiler och ge dem smärtlindring är idag inte så självklart som vi gärna vill tro. När vi ser på program på tv som till exempel Veterinärerna så verkar de alltid veta vad de gör, men faktum är att det idag till väldigt stor del saknas forskning och de flesta av de läkemedel som ges till våra ormar och ödlor är inte utprovade på dessa djur och de gånger de är det så är det oftast på någon eller några enstaka arter. Då det i dagsläget finns över 9500 olika kända arter av ormar och ödlor som alla potentiellt kan reagera annorlunda på samma läkemedel är det inte svårt att se vilket enormt utrymme det finns att göra ny forskning på. Den forskning som fram till idag utförts är till största delen inte gjord på våra vanligaste husdjursreptiler. Undantag är gröna leguaner som det finns relativt mycket studier på.