Anestesi och analgesi för ormar och ödlor
Att kunna söva reptiler och ge dem smärtlindring är idag inte så självklart som vi gärna vill tro.
När vi ser på program på tv som till exempel Veterinärerna så verkar de alltid veta vad de gör, men faktum är att det idag till väldigt stor del saknas forskning och de flesta av de läkemedel som ges till våra ormar och ödlor är inte utprovade på dessa djur och de gånger de är det så är det oftast på någon eller några enstaka arter. Då det i dagsläget finns över 9500 olika kända arter av ormar och ödlor som alla potentiellt kan reagera annorlunda på samma läkemedel är det inte svårt att se vilket enormt utrymme det finns att göra ny forskning på.
Den forskning som fram till idag utförts är till största delen inte gjord på våra vanligaste husdjursreptiler. Undantag är gröna leguaner som det finns relativt mycket studier på.
Detta arbete vill belysa den stora bristen på forskning som i dagsläget finns tillgänglig och att flertalet av de böcker veterinärerna har att tillgå på detta ämne till väldigt stor del är baserade utifrån forskning på enstaka arter eller däggdjur eller i värsta fall bara åsikter. Den information som uppges i böckerna behöver inte vara representativt för ett helt djurslag som till exempel ödlor om den baseras på en studie med till exempel enbart gröna leguaner, oftast presenteras det dock så.
I en artikel som undersökte olika narkosgaser på dumerili varaner jämfördes resultaten mot gröna leguaner och de kunde då se att det fanns skillnader i behovet av narkosmedel som behövdes för att uppnå samma narkosdjup. Det gick även att utläsa att för gröna leguaner så varierade mängden som behövdes mera än för varanerna och detta ansågs troligen mestadels bero på det faktum att leguanerna kan ändra blodflödet i sitt hjärta så inte lika mycket pumpas förbi lungorna där upptaget av narkosmedlet ska ske. Varanerna å andra sidan saknade denna möjlighet vilket gav ett jämnare upptag av narkosmedel och mindre individuella skillnader. Detta var ett exempel på en fysiologisk skillnad som kan finnas mellan arter och visar på hur viktigt det är att åtminstone jämföra olika undergrupper av ett djurslag när effekten av olika läkemedel ska undersökas, alla ödlor eller ormar är inte likadana.
När det kommer till forskning rörande smärtlindring ser det ännu sämre ut än för sederings- och narkosmedel. De flesta artikel och bokförfattare verkar dock kunna enas om att opioider har en osäker effekt. På människor och andra däggdjur anses opioiderna vara bland de mest potenta läkemedlen för smärtlindring, för reptiler finns det få studier som kunnat påvisa någon större effekt av dessa läkemedel. En studie som ofta hänvisas till har testat butorfanol och morfin på skäggagamer och majsormar och för butorfanol kunde det på skäggagamer inte ses någon effekt alls, medans samma preparat på majsormar vid en mycket hög dos gav en liten effekt. För morfin var resultaten det omvända och vid mycket höga doser så kunde en liten effekt ses hos skäggagamerna men ingen alls hos majsormarna. Denna studie har dock fått kritik från både erkänt kunniga på ämnet som Craig Mosley och denna författare då det smärtstimuli som valdes för att testa effekten av dessa läkemedel var värme och det är allmänt känt att reptilers förmåga att reagera på värme som smärtstimuli är ett dåligt undersökt område. Då det varje år kommer in reptiler som ådragit sig brännskador till veterinärkliniker världen över känns det säkert att anta att de inte reagerar lika på värme som för annan form av smärtstimulering.
Författaren av detta arbete har försökt samla upp de kunskaper som finns på området utifrån befintlig forskning med förhoppning att denna samlade kunskap kan ge en bättre möjlighet till vård och smärtlindring för våra ormar och ödlor ute i landet.