Bipacksedlar är den enskilda individens enklaste möjlighet att på egen hand inhämta information om sitt läkemedel och bör därmed komplettera läkares och farmacevters information. Alla har ju inte tillgång till Internet till exempel för att kunna läsa informationen på fass.se. Informationen bör vara lättläst och lätt att förstå, utan att individen behöver medicinska kunskaper för att kunna tolka den. Därför bör bipacksedlar granskas och resultaten publiceras så att tillverkarna kan finna den optimala utformningen av bipacksedeln, så att den blir anpassad för gemene man. Studiens syfte var att granska bipacksedlarna för preparat inom gruppen icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, NSAID (M01A) samt läkemedel innehållande kodein (N02AA59), dextropropoxifen (N02AC) och tramadol (N02AX).

Bipacksedlar som medföljer läkemedelsförpackningar är den viktigaste skriftliga informationskällan för många patienter. Därför är det viktigt att en bipacksedel är lätt att förstå så att patienten har nytta av den. Syftet med detta arbete är att granska bipacksedlar från tre olika läkemedelsgrupper och bedöma hur väl de uppfyller kraven. I en svensk rapport har nyligen publicerats en metod för att studera bipacksedlarnas läsbarhet och denna metod användes även för att granskningen i detta arbete. I metoden används ett formulär som poängsätter olika delar i bipacksedeln.

Vid diagnostisering av halskärlsstenos återfinns olika preferenser på metoder från sjukhus till sjukhus. Denna studie hade som mål att undersöka vilken av dessa två modaliteter, MRT och DT, som hade mest vetenskapligt stöd för diagnostiseringen av halskärlsstenos. Syftet med studien var att via en evidensbaserad systematisk litteraturöversikt försöka framhäva vilken av de två modaliteterna som är optimal för att diagnostisera halskärlsstenos. Litteraturöversikten utgick ifrån en framställd frågeställning efter förstahandsgranskning av relevanta artiklar; Vilken modalitet är mest tillförlitlig gällande diagnostiseringen av carotisstenos? Litteratursökningen genomfördes och fann 11 artiklar efter granskning som passade för den utsatta frågeställningen.

BakgrundVentilatorbehandling kan orsaka lidande i form av bland annat Ventilator Associerad Pneumoni (VAP) och delirium. Att avsluta behandlingen för tidigt kan också orsaka lidande och därför är tydliga kriterier för att verifiera urträning och extubation, borttagande av ventilatorn och endotrakealtuben är viktiga aspekter i vården och omvårdnaden av patienten.SyfteSyftet med studien var att identifiera kriterier för att verifiera lyckade eller misslyckade urträningar och extubationer hos intensivvårdspatienter och att undersöka vilka bedömningsprotokoll för detta som används.MetodMetoden har varit en (deskriptiv) litteraturöversikt med systematisk ansats. Sökning har gjorts i databasen PubMed. Vid sökningen hittades 627 artiklar och av dessa inkluderas 17 artiklar i studien.ResultatResultatet visar att det finns flera kriterier för att verifiera lyckade eller misslyckade urträningar och extubationer, men de mest uttalade kriterierna var, hemodynamisk status, inställda/uppmätta ventilatorvärden, blodgasvärden, det mentala/neurologiska tillståndet hos patienten och spontant andningstest (SBT).SlutsatsKriterier och dess protokoll är viktiga redskap för vårdpersonalen för att avgöra när det är dags att börja urträning och förbereda för extubation av den ventilatorbehandlade patienten. .

Människan har i alla tider försökt att lindra smärta och lidande på olika sätt. I Sverige visas det att postoperativ smärta inte är tillräckligt behandlad. Patienter beskriver fortfarande att de upplever svår till mycket svår smärta efter operation. Detta trots att mycket bra analgetika finns att tillgå. Smärta är en subjektiv upplevelse och patienten behöver behandlas individuellt.

Människan har i alla tider försökt att lindra smärta och lidande på olika sätt. I Sverige visas det att postoperativ smärta inte är tillräckligt behandlad. Patienter beskriver fortfarande att de upplever svår till mycket svår smärta efter operation. Detta trots att mycket bra analgetika finns att tillgå. Smärta är en subjektiv upplevelse och patienten behöver behandlas individuellt.

Hjärtsvikt är ett tillstånd då hjärtfunktionen försämrats och cirkulationen inte förser kroppens alla organ med tillräckligt stort blodflöde. Vid hjärtsviktsbehandling är loopdiuretika viktigt för att behandla ödem då det verkar vätskedrivande. Torasemid är ett loopdiuretika som har visats vara effektivt och bra tolererat. I flera studier har effekterna jämförts mellan torasemid och furosemid varvid många betydelsefulla och förmånliga effekter har observerats för torasemid. Syftet med litteraturstudien var att ta reda på om torasemid kan vara ett bättre alternativ till furosemid vid hjärtsviktsbehandling, om torasemid bör kombineras med spironolakton, om furosemid borde sluta användas och varför torasemid inte används i större utsträckning vid hjärtsviktsbehandling. Slutsatsen av litteraturstudien är att torasemid borde användas istället för furosemid vid behandling av hjärtsvikt, vilket grundas på de fördelar som har redovisats i genomförda studier.