Den som utsatts för en miljöskada skall inneha möjligheten till att erhålla full kompensation i form av skadestånd för den skada denne har lidit av skadevållaren. Detta bör ses som en huvudprincip inom skadeståndsrätten vilken således även torde gälla vid miljöskadestånd. Det föreligger dock ett antal problematiska och svårtillämpade regler inom miljörätten vilka göra det svårt för den skadelidande att få ut skadestånd. Denna avhandling har i synnerhet berört den problematik som föreligger vid åberopande av estetiska och psykiska Immissioner. De problem- och avvägningsområden som väsentligen har avhandlats i denna framställning är orts- och allmänvanlig störning, dithörande skälighetsbedömning samt preskription vid miljöskador.

Rätten att kunna kräva ersättning när någon drabbats av skada eller olägenhet från en verksamhet, oberoende av uppsåt eller vårdslöshet, är viktig och har tillämpats länge, långt innan regler om Immissioner blev lagstadgade. Lika länge har dock en viktig och svårtillämpad undantagsregel funnits. Regeln, som undantar skador som är orts- eller allmänvanliga, har tillämpats sedan första jordabalksförslaget kom år 1909. Syftet med denna uppsats har varit att studera detta undantag närmare och se hur det sett ut och tillämpats genom åren fram till idag. Vad uttalas egentligen om orten, vad är allmänvanligt och hur mycket ska någon skäligen behöva tåla? För att besvara dessa frågor har jag använt mig av en rättsdogmatisk metod där jag nästan uteslutande använt mig av praxis och förarbeten.