Parasiter i magtarmkanalen och framför allt nematoder, orsakar världsomfattande produktionsförluster hos lantbrukets djur. För att kontrollera nematodinfektioner används Anthelmintika. En överanvändning av Anthelmintika har resulterat i att vissa nematoder utvecklat resistens. Därför är det väsentligt att vi tillämpar en sund användning av Anthelmintika som inte gynnar vidare resistans utveckling. Makrocykliska laktoner är den substansgrupp som används flitigast.

I denna litteraturstudie sammanfattas ett flertal undersökningar av effekten av olika Anthelmintika till hund och katt för behandling mot spolmaskarterna Toxocara canis, Toxocara (cati) mystax och, till viss del, Toxascaris leonina. Samtliga studier har publicerats mellan åren 1998 och 2011.T. canis drabbar hundar, T. (cati) mystax angriper katter och T. leonina har både hund och katt som huvudvärd.

Följande litteraturstudie sammanställer information från sex rapporter om hästar med kolik orsakad av spolmask. Särskild tyngdpunkt är ägnad förekomsten av spolmaskassocierad kolik, predilektionsområde för obstruktionen, riskgrupp, riskperiod samt avmaskning i samband med kolikfallen. Detta ämne är synnerligen aktuellt då avmaskningsmedel numera är receptbelagt och en alltmer utbredd läkemedelsresistens mot Anthelmintika förekommer. Riskperioden då flest kolikfall inträffar är under hösten och riskåldern är cirka fem månader. Majoriteten av hästarna är avmaskade med ett paralyserande anthemintikum en till fem dagar innan koliken.

Läkemedelsresistenta parasiter är ett allvarligt globalt problem. Läget är framför allt kritiskt inom gruppen gastrointestinala nematoder hos små idisslare, vilka ofta uppvisar resistens mot bredspektrumverkande Anthelmintika. Resistensproblematiken resulterar i en försämrad djurvälfärd och lägre produktionsnivåer. Det har visat sig vara svårt att reda ut de exakta orsakerna till läkemedelsresistens då flera olika mekanismer ofta samverkar. Cytokrom P450-systemet (CYP) ingår som en del av xenobiotikametabolismen på cellnivå hos både värddjur och parasiter och kan ha betydelse för såväl utveckling som undvikande av Anthelmintika-resistens. För att optimera Anthelmintikaanvändningen och utveckla hållbara behandlingsstrategier krävs kunskap om värddjurets metabolism av xenobiotika samt vävnadsdistribution av aktiva metaboliter.

Parasiter som utvecklat resistens mot maskmedel (Anthelmintika) är ett utbrett problem över hela världen. De preparat som används idag har funnits länge på marknaden och endast ett fåtal nya preparat finns under utveckling. Det är därför angeläget att på sikt finna hållbara lösningar för att hantera den allt mer växande resistensproblematiken. För detta krävs både utökad kunskap och fortsatt forskning om hur resistens hos parasiter uppkommer och vilka möjligheter som finns att häva den. Ett flertal teorier kring resistensutveckling hos parasiter kretsar kring effluxproteiner som till exempel P-glykoproteiner (P-gp). En teori är att det hos resistenta parasiter har utvecklats överuttryck av de effluxproteiner som har till uppgift att pumpa ut Anthelmintika ur parasiten varvid effekten av läkemedlet uteblir.

Hos häst finns två olika arter av spolmask, Parascaris equorum och Parascaris univalens. P. equorum har ansetts vara den av parasiterna som orsakar infektion hos häst. Huruvida väl detta stämmer är dock en fråga som nyligen lyfts fram och är betydelsefull för framtida forskning. Den här litteraturstudien kommer ändå huvudsakligen inrikta sig på P.

I Sverige och övriga världen ses en ökad resistensutveckling mot Anthelmintika hos ett flertal parasiter. Spolmasken, Parascaris equorum, är en av hästens vanligaste parasiter. För diagnos av läkemedelsresistens hos hästens spolmask används idag FECRT-metoden (faecal egg count reduction test). Detta trots att metoden varken är utvecklad eller validerad för detta ändamål. Det finns dock ingen annan metod att tillgå.

Hästar över hela värden är infekterade med gastrointestinala parasiter. De parasiter som har högst prevalens och orsakar sjukdom hos häst är cyathostominer, Parascaris equorum, Anoplocephala perfoliata och Strongylus vulgaris. Parasiterna kan orsaka alvarliga symtom så som obstruktion, kolik, avmagring och de kan även ge komplikationer som kan leda till döden. Syftet med denna litteraturstudie är att sammanställa information om hästens parasiter och om tillgängliga analysmetoder samt att undersöka dagens möjligheter till ett hållbart kontrollprogram för att minska resistensutveckling. Problematiken med den ökande resistensen har gjort att regelbunden avmaskning för att minska prevalensen av parasiterna har börjat ifrågasättas. Idag finns det kontrollprogram för att minska resistensutvecklingen hos hästens gastrointestinala parasiter.

Litteraturstudien sammanfattar rapporter om sviktande behandlingsresultat efter behandling med avmaskningsmedel mot Parascaris equorum, hästens spolmask. De olika substanserna med indikation spolmask på häst, som är godkända för behandling i Sverige jämförs. Vidare belyses alternativa metoder för att hålla smittrycket av hästens spolmask nere. Gällande avmasknings och beteshygiensrekommendationer i Sverige jämförs med hur detta genomförs ute i landet. Studien visar på att kunskap om de faktorer som påverkar resistensutveckling och spolmaskens livscykel är av yttersta vikt för att det skall vara möjligt att förvalta den resurs som läkemedlen är på bästa sätt.

Resistensutvecklingen hos hästens inälvsparasiter har länge varit omtalad och har på senare år blivit ett ännu hetare ämne. Inte minst hästens spolmask som på bara några år har gått från; att kunna avdöda med de flesta avmaskningsmedel, till att nu vara kandidat för multiresistens. Studier världen över bevisar en multiresistens mot samtliga makrocykliska laktoner och det finns även studier som tyder på att så även är fallet med pyrantel-preparat. Den enda substans som idag är effektiv mot Parascaris equorum är bensimidazol; emellertid har vi det i Sverige gott ställt i resistensproblematiken där även pyrantel har fortsatt god effekt.Det finns många negativa effekter som kan uppkomma vid en spolmaskinfektion, där kolik och tarmruptur är de allvarligaste. Det finns även studier som indikerar att koliksymptomen kan ha en relation till föregående avmaskning och att det på grund av denna blir en stockning av avdödade maskar.En förebyggande åtgärd mot infektion av spolmask är framför allt att ha en fungerande avmaskningsrutin, gärna med selektiv avmaskning genom träckprov.

Anthelmintikaresistens hos nötkreatur är ett problem som uppmärksammats allt mer under senare år. Denna litteraturstudie visar att det är ett globalt problem som med stor sannolikhet finns i ännu fler länder än de som hittills har undersökts. Främst har Cooperia spp. men även Ostertagia ostertagi rapporterats vara resistenta mot makrocykliska laktoner och i vissa fall även bensimidazoler. Att resistensproblematiken tagit längre tid att upptäcka hos nötkreatur beror troligtvis på att de vanligaste resistenta parasiterna är lågpatogena vilket kan ha dolt problemen för djurhållarna.

Hypotyreoidism är en vanlig endokrin sjukdom hos hundar. Den orsakar nedsatt livskvalitet i form av utbredda symptom från flera olika organsystem och sjukdomen kräver livslång medicinering. En orsak till hypotyreoidism är Canine Lymphocytic Thyroiditis (CLT), en autoimmun sjukdom som står för ett stort antal av sjukdomsfallen hos hund. Mycket talar för att utvecklandet av sjukdomen har en ärftlighetskomponent eftersom den uppträder i mycket hög frekvens inom vissa raser medan det är en tämligen ovanlig åkomma inom andra raser. Studier av hundpopulationer har visat på en genetisk koppling mellan CLT och gener för Dog Leukocyte Antigen II (DLA II) hos vissa raser.

Sedan några år tillbaka ha en ökad resistensutveckling hos flera av hästens parasiter mot antiparasitära medel konstaterats över hela världen. Då inga nya preparat finns att tillgå förespråkas restriktivitet med de preparat som idag fungerar och finns på marknaden. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, har under perioden hösten 2005 till hösten 2008 haft ett övervakningsprogram för större hästbesättningar där provtagning skett vår och/eller höst för blodmask, spolmask och i vissa fall även bandmask. Avmaskning har sedan skett i besättningen enligt en riktad selektiv strategi och bara hästar med 200 EPG eller mer har avmaskats. Examensarbetet syftar till att utvärdera delar av detta övervakningsprogram samt jämföra avmaskningen övervakningsprogrammet med tidigare utförd rutinavmaskning.

Många parasiter, framförallt arter som lever som endoparasiter i syrefattiga miljöer som värddjurets tarm, har anaerob respiration under vissa eller flera av sina utvecklingsstadier. Den anaeroba respirationen hos parasiten skiljer sig på många sätt ifrån värddjurets aeroba respiration och dessa skillnader utgör potentiella mål vid Anthelmintikabehandling. Enzymet fumaratreduktas är ett exempel på ett sådant mål. Fumaratreduktas finns inte hos värddjuret men hos många parasiter fyller detta enzym en nyckelfunktion dels i den anaeroba elektrontransportkedjan och dels då glukos kataboliseras i den anaeroba kolhydratmetabolismen via fosfoenolpyruvatkarboxykinas-succinat-vägen. Hos benzimidazolerna, som är en flitigt använd grupp av Anthelmintika (avmaskningsmedel) hos många djurslag, är den huvudsakliga verkningsmekanismen att det sker en inhibering av mikrotubulipolymeriseringen, men flera studier tyder även på att fumaratreduktas utgör ytterligare en potentiell verkningsplats. Samtliga studier som redovisas i detta arbete visar på att benzimidazoler har en inhiberande effekt på fumaratreduktasaktiviteten hos de undersökta parasiterna. Den hämmande effekten som uppmättes varierade emellertid kraftigt mellan olika benzimidazolpreparat. Även effekten för samma preparat varierade i vissa fall i olika studier.

Bensimidazoler är en flitigt använd bredspektrumverkande substansgrupp antiparasitmedel. I Sverige finns det fem substanser (albendazol, febantel, fenbendazol, flubendazol och oxfendazol) som används inom veterinärmedicinen, varav en är en pro-bensimidazol (febantel). Däremot finns endast en substans tillgänglig inom humanmedicinen (mebendazol). Syftet med detta arbete är att reda ut skillnader och likheter mellan dessa substanser. Fokus ligger på kemisk struktur, kinetik, aktivitet, spektrum samt resistensläget i Sverige. Kemiskt sett är bensimidazoler relativt lika varandra då enbart substitutet (d.v.s.