Halten löst organiskt material (DOC) har under de senaste 20 åren ökat i våra sjöar. Det har också skett förändringar i karaktären. DOC ställer till problem för vattenverk som använder ytvatten som dricksvattenkälla genom att det kan ge lukt, smak och färg till vattnet. Det ger också ett ökat behov av fällningskemikalier, större slambildning och större bildning av potentiellt skadliga desinfektionsprodukter. I och med förändringarna i halt och karaktär av DOC behöver nuvarande reningstekniker förbättras och nya tekniker utvecklas.I den här studien undersöktes två konventionella reningstekniker; fällning med järnklorid och fällning med aluminiumsulfat, samt två modernare tekniker; jonbyte med MIEX® och membranteknik.

Sötvatten är en naturlig källa för atmosfärisk metangas. Gasen som bland annat bildasi sjöar och vattendrags sediment stiger upp genom vattenfasen via bubblor och diffusion och når därigenom atmosfären. Metangasen fungerar i atmosfären som en växthusgas då den inverkar på vårt klimat och är den gas som näst efter koldioxid bidragit mest till de sentida förändringara av den naturliga växthuseffekten. Förändringarna orsakas av att de klimatpåverkande gaserna ökar i atmosfären och som följd bidrar till en så kallad förstärkt växhuseffekt med globala temperaturökningar som följd. I denna studie har metanemissioner till atmosfären undersökts från vattendrag, nämligen Stångån, som rinner genom Östergötland och mynnar ut i sjön Roxen.

Detta examensarbete är en förundersökning till Glafos undersökning angående rening av glasbrukens processvatten från antimon med zeolit.Förundersökningen gick ut på att via experiment ta reda på hur mycket antimon som adsorberas av behandlad (för optimering: dels med NaNO3 och dels med NaCl) och obehandlad zeolit (porstorlek 0.4 nm). pH mättes och ställdes eftersom det har betydelse för adsorptionen, åtminstone vid väldigt lågt pH. När lösningarna hade filtrerats mättes den kvarvarande antimonhalten med atomabsorptionsspektrofotometri. Mätningarna visade att i genomsnitt 53 % av Sb-halten i lösningarna hade adsorberats av zeoliten. Förundersökningen visade att det inte blir någon adsorption då pH är väldigt lågt (under 1).

Stockholms- och Uppsalaregionen tar sitt dricksvatten från Mälaren och dess tillflöden. Med ett varmare och fuktigare klimat, vilket är ett scenario i framtiden, kommer troligen kolhalten i vattnet att öka vilket kan leda till att nuvarande reningstekniker måste utvecklas. Organiskt material i dricksvatten kan orsaka en rad problem så som desinfektionsbiprodukter, biologisk tillväxt i distributionssystemen samt även dålig lukt, smak och färg. En lovande metod för rening av organiskt material har visat sig vara anjonbytaren MIEX® (Magnetic Ion Exchange resin process).Syftet med detta projekt var att utvärdera MIEX® förmåga att rena vatten från löst organiskt material (DOC), då anjoner (Cl-, HCO3- och SO42-) som kan konkurrera finns närvarande. Detta gjordes genom experiment med vatten som innehöll olika kombinationer och koncentrationer av de fyra ovan nämnda jonerna.

Intresset för vattenfrågor har ökat efter införandet av EU:s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet, 2000/60/EG) och inneburit att vattenvård och hänsynstagande till vatten inom skogsbruket fått större fokus. Målet med vattendirektivet är att alla vatten inom EU (Europeiska Unionen) ska erhålla en god kemisk och ekologisk status innan år 2015 samt att ingen försämring får ske. Skogsbruket kan i vissa fall ha negativa effekter på vattenmiljöer. NPK+ och Blå målklassning är två skogliga vattenplaneringsverktyg som har utvecklats för att öka vattenhänsynen i skogen. Verktygen utgörs av ett inventeringsprotokoll som bedömer vattenmiljöns naturvärde (N), påverkan (P), känslighet för skogsbruk (K) samt plusvärden (+).