I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömningsom företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vararättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av detfaktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarligahandlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslåsinledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektivansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad dennödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling.