Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen
I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömningsom företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vararättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av detfaktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarligahandlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslåsinledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektivansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad dennödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätttill nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sittagerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det iverkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat ellerputativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framfören nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt förmycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid dettillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personligaförutsättningar att hantera situationen.Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbartoförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkatbegreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annatnödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst knivoch även till viss del excessbedömningen.Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för dennödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än densom använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn ellerpsykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning ochkanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbaltagerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kundekanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att manär beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten somman kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrånatt människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås attman i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet attavlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på attman undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses haagerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallatnödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv harförsatt sig i eller rent av framkallat.