Under senare år har ambulanssjukvården i Sverige genomgått stora förändringar. Kunskaps och kompetensnivån har ökat, framför allt efter 2005, då alla akutambulanser skulle bemannas med minst en sjuksköterska. Denna kunskapsnivå i samband med ett ökat tryck på sjukhusens akutmottagningar skulle kunna ligga till grund för ett förändrat arbetssätt vad det gäller bedömning och prioritering av patient. En möjlighet skulle vara att ambulanssjukvårdpersonal får möjlighet att bedöma vårdnivå hos vissa patientgrupper redan på plats. Syftet med studien var att belysa vad allmänheten har för uppfattning och förväntningar på ambulanssjukvård, samt att få en uppfattning om deras tankar vid eventuell hänvisning till annan vårdnivå samt annat färdsätt än ambulans.

Vid en olycka eller då någon blir allvarligt sjuk är det idag naturligt att ambulans tidigt tillkallas för att förmedla hjälp. Den som är uppenbart drabbad, det vill säga den skadade, får givetvis i första hand hjälp och behandling. I denna studie riktas dock fokus mot dem som står kring patienten och som också kan räknas som drabbade, nämligen de närstående, som kan vara i kris. Inom ambulansverksamheten runt om i landet finns det personer som, av kollegor, anses vara skickliga på att möta just närstående i kris. Syftet med denna studie är därför att beskriva hur ambulanspersonal möter närstående i kris för att skapa det goda mötet.Genom att göra sex intervjuer undersöktes hur dessa skickliga personer gör när de möter närstående i kris.

Utvecklingen inom ambulanssjukvården de senaste decennierna har varit omfattande och står idag för både avancerad sjukvård utanför sjukhuset och transporten av dessa patienter till sjukhus. Fler vårdkedjor startas vilket innebär att mer vård utförs på plats hos patienten, efter det transporteras patienten direkt till behandlande specialistavdelning, utan att fördröjas på akutmottagningen. Denna utveckling ställer ökade krav på fler specialistutbildade ambulanssjuksköterskor. Det är ofta snabba och svåra beslut som skall tas och felaktiga beslut kan ge svåra konsekvenser för patienten.Syfte: Syftet med studien var att beskriva förändringar i tid med och utan prehospital omvårdnad för patienter med bröstsmärtor i ett treårsperspektiv.Metod: Studien var retrospektiv med en komparativ design. Data från januari under 2009-2011 samlades in i form av ärenderapporter från SOS-alarm, som sedan jämfördes med varandra.Resultat: I studien ingick 254 patienter.

Bakgrund: Typ 1 diabetes (T1D) ?r en kronisk sjukdom som fr?mst debuterar i ung ?lder (barn, ungdomar eller yngre vuxna) men den kan uppst? i alla ?ldersgrupper. Behandlingen som syftar till att h?lla blodsockret p? en normal niv? st?ller stora krav p? individen avseende egenv?rd och hanteringen kr?ver st?ndig uppm?rksamhet f?r att kunna fatta r?tt beslut ang?ende ?tg?rder f?r att kontrollera sjukdomen. Detta krav p? st?ndig uppm?rksamhet kan leda till diabetesstress vilket i sin tur kan g?ra det sv?rt att acceptera sjukdomen.

Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II.

När ambulanssjuksköterskan träder in i traumarummet förväntas en rapport ske som belyser den prehospitala situationen och patientens tillstånd. Det föreligger ett växande krav på god överrapportering för att arbeta för en bättre patientsäkerhet och arbetsmiljö. Syftet med denna kvalitativa studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse vid överrapportering på traumarummet. Åtta respondenter intervjuades och resultatet bröts upp i tre huvudkategorier och två till fyra underkategorier utifrån en induktiv design av Lundman och Hällgren Granheim.Utifrån ambulanssjuksköterskornas upplevelser kunde flera grunder till hotad patientsäkerhet identifieras; avsaknad av erfarenhet hos ambulanssjuksköterskan, avsaknad av struktur i rapporten, samtstörningar under överrapportering. Vidare sågs momentet att "stå i fokus" under överrapporteringen upplevas olika utifrån erfarenhet.

Resultat från olika studier av ambulanstransporterade patienter visar ett allt större behov av att kunna selektera patienter utifrån behov av vårdinsats. I nuvarande sjukvårdsorganisation saknas information samt verktyg för att kunna göra denna selektering ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Prio 3 är en av ambulanssjukvårdens larmkriterier vilket innebär att patienten misstänks vara akut sjuk men ej vara i behov av omedelbar akutsjukvård. Denna studie beskriver de patienter vilka transporterades in av ambulans som prio 3 uppdrag men som bedömdes inte ha behov av att kvarstanna för vård efter att ha träffat läkare eller annan sjukvårdspersonal på akutmottagning. För att kunna selektera patienter till annan vårdnivå, skulle man hitta dessa i prioriteringsgrupp 3 vad det gäller bedömning samt behandling på akutsjukhus?Studien baseras på en retrospektiv journalgranskning av ambulansjournalsystemet AmbuLink samt patientjournalsystemet MELIOR.

Bakgrund: Migranter som grupp har fler h?lsorisker ?n m?nniskor som inte migrerat. En s?mre tillg?ng till v?rd leder till en s?mre fysisk-och psykisk h?lsa f?r migranter. Tillg?ngen till v?rd p?verkas av bristande information och v?l i v?rden hindrar spr?kbarri?rer och kulturkrockar skapandet av ett partnerskap mellan patient och v?rdpersonal.

Syftet med denna studie är att studera ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats. Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad.

I Sverige används begreppet ?single responder? som beskrivning på en sjuksköterska som ensam bemannar en utryckningsregistrerad personbil, utrustad som en ambulans men utan bår. Uppgiften är dels att vara tillgänglig för akutuppdrag genom att vara strategiskt utplacerade geografiskt, och dels för att avlasta de traditionella akutambulanserna genom att utföra bedömningar av patienter där exempelvis larmoperatören har svårt att avgöra hjälpbehovet. Att bedöma patientens tillstånd och vårdbehov kräver både kunskap och erfarenhet. I ett ambulansteam kan det upplevas som en trygghet att ha en kollega som stöd vid medicinska beslut men också för att kunna vara behjälplig med olika praktiska moment.

Bakgrund: Hypotermi under kirurgiska ingrepp kan leda till allvarliga komplikationer som bland annat f?rl?ngd l?kemedelseffekt, koagulationsrubbningar, cirkulationsp?verkan och en ?kad infektionsrisk. En viktig del av anestesisjuksk?terskans arbetsuppgifter ?r att ?vervaka och reglera patientens temperatur. Trots detta ?r det en utmaning att h?lla kroppstemperatur inom normalintervallet under generell anestesi, eftersom kroppstemperaturen sjunker under operation.

I ambulanssjukvården krävs det många gånger att man tar snabba beslut om hur vårdandet skall utföras. Dessa beslut måste ofta fattas under kort tid och kan många gånger vara livsavgörande. Inom ambulanssjukvården används olika koncept som arbetsredskap vid händelser och olyckor. Ambulanssjukvården i en organisation i väst Sverige har fått utbildning i Prehospital sjukvårdsledning som används vid olyckor och andra större händelser. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att arbeta på olycksplats i ledande befattning.

Bakgrund: Överrapportering från ambulanspersonal till mottagande sjuksköterska på akutmottagning är en viktig process som påverkar både den fortsatta vårdkvaliteten och patientsäkerheten. Den ideala överrapporteringen bör vara patientfokuserad med identifierbara problem klart formulerade, dessutom skall överrapporteringen till sitt utförande vara kort och koncis. Dock är överrapportering en process som inte alltid förlöper problemfritt varför behov om att undersöka detta närmare föreligger.Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva i vilken utsträckning ambulanspersonal och sjuksköterskor på akutmottagning är tillfredsställda med den överrapportering som sker, samt redogöra för vad respektive personalgrupp anser vara viktig information.Metod: Samtliga anställda inom ambulanssjukvården i Jämtlands läns och samtliga sjuksköterskor på akutmottagningen vid Östersunds sjukhus tillfrågades om deltagande. Totalt kom 116 individer (71,6%) att delta. Datainsamlingen genomfördes med enkät bestående både av slutna frågor och av öppna frågor.Resultat: Resultatet visar på skillnader mellan de båda yrkeskategorierna både vad gäller vilken information man anser viktig och synen på överrapportering i stort.

Skadeplatsarbete är en arbetsform med en speciell karaktär. Det som formar denna karaktär är dess uppkomst genom inträffandet av en olycka av något slag. Detta medför att olika aktörer och aktörsgrupper temporärt stålar samman och genomför ett samarbete med utgångspunkt från platsen för det inträffade. Ambulans, brandkår, polis och SOS Alarm AB är de vanligaste aktörsgrupperna på en skadeplats. Att rädda liv är ett samarbete mellan olika aktörsgruppers på en skadeplats. För att detta skall möjliggöras ställs det höga krav på både deltagande aktörer och de kommunikationsartefakter som används.

Introduktion: På en akutmottagning är arbetet ofta hektiskt och varierande. I en sådan miljö kan bristen av en god kommunikation mellan sjuksköterska och patient kan vara det största hindret för bra bemötande av patienten. Kommunikation är därför en av sjuksköterskans viktigaste arbetsverktyg i mötet med patienter. Bakgrund: På en akutmottagning bedrivs ett akut omhändertagande av en akut sjuk/skadad patient som kommit till mottagningen själv eller med hjälp av ambulans. Något som inte är ovanligt på en akutmottagning är att patienterna behöver vänta på att träffa läkare, vilket kan ta upp till flera timmar och kan leda till frustration hos patienterna.