Kalla krigets slut innebar helt förändrade säkerhetspolitiska förutsättningar för de flesta stater. Då var världen uppdelad i två tydliga block med två styrande supermakter i ständig dragkamp medan vi idag har en annan verklighet med många olika allianser och asymmetriska hot av olika slag. Denna säkerhetspoltiska omdaning har också påverkat det vetenskapliga studiet av internationella relationer och framförallt under 90-talet deklarerade flera forskare det liberala perspektivets seger över realismen. Denna uppsats är en fallstudie som tittar närmare på Europeiska unionens första marina insats, EUNAVFOR - Operation Atalanta och särskilt på Sveriges deltagande i den samma. Syftet är att söka efter de motiv som läggs fram för insatsen i såväl FNs Resolutioner som EUs och Sveriges riksdags beslut för att sedan analysera dessa utifrån de två grundläggande vetenskapliga perspektiven inom internationella relationer. Studien visar att sanningen ligger någonstans mitt emellan dessa två motsatta perspektiv. Båda förhållningsätten innebär ett antal antaganden och förenklingar vilka leder till blinda fläckar i studien och först när man ställer dem emot varandra framkommer helheten. Sveriges deltagande i operation Atalanta kan alltså förklaras av både strikt nationella motiv och av ett delat ansvar inom världssamfundet..

Under 2011 så utbröt det våldsamma oroligheter i Libyen och Syrien med många civila offer. FN:s säkerhetsråd utfärdade i mars 2011 en resolution om upprättandet av en No-Fly Zone i Libyen. Ryssland har sedan länge haft en uttalad inställning mot att stater lägger sig i andra länders inre angelägenheter. Ryssland avstod från att rösta i fallet Libyen vilket möjliggjorde en humanitär insats. Men avseende Syrien så har Ryssland använt sitt veto två gånger för att stoppa Resolutioner som möjliggör en humanitär insats.Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om Rysslands agerande kan förklaras utifrån realistisk teori inom internationella relationer.

I oktober år 2000 antog FNs säkerhetsråd den första resolutionen där kvinnor ses som aktörer för fred och inte bara som offer för konflikt. Eftersom 1325 är en resolution antagen i säkerhetsrådet, är den juridiskt bindande för alla FNs medlemsstater. Mitt övergripande syfte med denna uppsats är att belysa vikten av att samhällets olika nivåer, från absoluta toppnivå till gräsrotsnivå, samarbetar för att Resolutioner från FNs säkerhetsråd, framförallt när det gäller så kallade mjuka frågor, skall uppmärksammas och bli framgångsrika. Mer specifikt är mitt syfte att studera effekterna av resolution 1325. För att göra detta har jag intervjuat åtta representanter för olika kvinnoorganisationer, som representerar gräsrotsnivån, sex i Stockholm och två i New York. Dessutom har jag hämtat information från dokument från FNs generalsekreterare, säkerhetsrådet och Sveriges regering, som representerar toppnivåer i samhället. För att belysa att avsaknaden av en ny resolution om kvinnor, fred och säkerhet beror på säkerhetsrådets genusblindhet, använder jag mig av ett feministiskt teoretiskt perspektiv.

Genom första stycket i artikel 1 D i Flyktingkonventionen utesluts personer som får beskydd eller bistånd från andra FN-organ än UNHCR från konventionens tillämpningsområde. Andra stycket föreskriver att om detta beskydd eller bistånd upphör av någon anledning, utan att dessa personers ställning blivit slutgiltigt reglerad i enlighet med relevanta FN-Resolutioner, ska vederbörande utan vidare äga åtnjuta de i konventionen stadgade förmånerna. Denna artikel infördes i Flyktingkonventionen med de palestinska flyktingarna i åtanke. Hur den ska tolkas är omdiskuterat och den valda tolkningen kan få stor betydelse för palestinska flyktingar som söker asyl i en konventionsstat. I denna uppsats föreslås att följande tolkning är mest förenlig med de folkrättsliga tolkningsregler som kodifierats i Wienkonventionen om traktaträtten: Alla palestinska flyktingar som är berättigade till stöd från FN-organet UNRWA är uteslutna från Flyktingkonventionen.