Syfte: Att undersöka om anatomiska fynd återspeglas i funktionella tester; finns det något samband mellan temporala RNFL och kontrastseende hos friska personer?Material och metoder: Friska personer mellan 18-60 år inkluderades i denna studie. Mätningar gjordes på ögon som hade en refraktion inom ±6,00 DS och detta kontrollerades med en inledande synundersökning. Kontrastseende mättes med Pelli-Robson-testet på 1 m avstånd och testpersonen hade då på sig en provbåge med optimal korrektion samt +0,75 DS extra för att kompensera för testavståndet. Tjockleken på RNFL mättes med en OCT-SLO-mätare med inställningen RNFL.

Syfte: Syftet med studien var att utreda sambandet mellan ögats ametropi och tjockleken på retinas nervfiberlager (RNFL) med optical coherence tomography teknik (OCT).Metod: I studien ingick 30 försökspersoner med olika typ av ametropi. En inledande mätning med autorefraktor genomfördes och styrkorna värderades därefter av i provbåge. På så sätt erhölls ett resultat på storleken på den eventuella ametropin. Därefter utfördes den huvudsakliga mätningen av nervfiberlagets tjocklek med OCT kameran OPKO Spectral OCT Slo på samtliga försökspersoners högerögon. Försökspersonerna delades in i fem olika grupper utifrån befintlig ametropi.Resultat: En signifikant korrelation mellan ögats ametropi och det retinala nervfiberlagrets tjocklek hittades då resultaten från alla 30 försökspersoner analyserades mot varandra.

Före år 1895 kunde läkarna endast ställa en sannolik diagnos utifrån vad patienten kunde berätta och om det syntes någon förändring på utsidan av kroppen. Med röntgen blev det möjligt att se insidan av patienten utan att först skära upp densamma, man kan säga att säga att röntgen blev startskottet för diagnostisk avbildning.Vidareutvecklingen av röntgen gav CT (Computed Tomography) där röntgenrör och detektorer roterar runt patienten samtidigt som patientbordet förflyttas. Förutom CT utvecklades även MRI (Magnetic Resonance Imaging), PET (Positron Emission Tomography) och Ultraljud. Gemensamt för alla dessa olika metoder är att det produceras 3D-bilder.1990 kom en helt ny metod för diagnostisk avbildning, OCT (Optical Coherence Tomography), genom att mäta fasförskjutningen och intensitet av reflekterande ljus, ger det i realtid och oförstörande mätning (in vivo) en upplösning på 1 till 15 µm, mycket högre än alla andra vanliga bildåtergivningstekniker. OCT-maskinen kan jämföras med ultraljud, som använder reflektion av ljudvågor för tolkning [1].De första OCT-maskinerna var av typ TD (Time Domain), dessa hade låg upplösning och låg skanningshastighet.