Snytbaggen (Hylobius abietis) är en stor skadegörare i syd- och mellansvenska skogsplanteringar. Senaste studier visar att snytbaggen ställer till stora problem även i norra delarna av Sverige, speciellt längs kusten. Det vanligaste sättet idag för att skydda plantor mot snytbaggeangrepp är att behandla plantor med insekticider i plantskolan. I FSC finns en överenskommelse att kemiska medel för behandling av plantor mot snytbaggeskador ska avvecklas. SCA behandlade 2011 cirka 8 miljoner plantor. SCA har som mål att få fram lyckade föryngringar i Norrland utan användning av insekticider.

I dagens svenska skogsbruk är snytbaggeskador på planterade plantor av gran och tall ett stort problem. Syftet med detta examensarbete vara att efter den första tillväxtsäsongen utvärdera snytbaggeskador och planttillväxt i 15 praktiska planteringar med tre olika markberedningsmetoder där plantorna behandlats med Conniflex. Fältundersökningen skedde på färska hyggen belägna i norra Uppland och södra Gästrikland. Medelvärdet för andelen snytbaggeskadade plantor låg på drygt 8,5 % per lokal. Risken för snytbaggeskador minskar rejält då Planteringspunkten är i ren mineraljord eller humusblandad mineraljord.

Snytbagge (Hylobius abietis L.) och svart granbastborre (Hylastes cunicularius L.) är två allvarliga skadegörare i skogsplanteringar. Det har beräknats att om inte nysatta plantor kan skyddas mot snytbagge skulle angreppen årligen kosta skogsbruket i Sverige mellan 0,5 och 1 miljard kronor som en följd av dyrare föryngringar och minskad skogsproduktion. Tills nyligen visar den praktiska erfarenheten att skadetrycket från snytbagge i Norrland avtar norröver och med ökande avstånd till kusten. Under de senaste åren har dock SCA?s skogspersonal tyckt sig se allvarligare angrepp i Norrlands inland av snytbaggen.

Syftet med studien var att undersöka (i) planerarnas val av markberedningsmetod (främst avseende harvning och högläggning) i relation till terrängens svårighetsgrad, samt inverkan av (ii) markbehandlingsmetod och (iii) markberedningens utförande på markberedningsresultatet och plantornas etablering. Tre material användes; ett övergripande inventeringsmaterial med godkända, optimala och underkända Planteringspunkter samt antal markberedningsrader per 100m, ett detaljerat inventeringsmaterial med beskrivning av markberedningspunkter och resultat från en kontrollinventering av svårighetsgradsbedömning samt ett material från Sveaskogs register avseende återväxtkontrollerade objekt med antal etablerade huvudstammar efter 1-3år vid olika markberedningsmetod, svårighetsgrad och bonitet.Endast för 51 % av objekten överensstämde planerarens och kontrollinventerarens bedömning (gjord efter avverkning och markberedning) av svårighetsgrad. För 23 % av objekten var planerarnas bedömning en svårighetsgrad lägre/lättare än kontrollinventerarens klassning. Harvade objekt hade 14 % signifikant fler godkända Planteringspunkter per ha och bättre måluppfyllelse (95 resp. 86 % av önskat antal) än de som höglagts (avser normal och svår mark; harvning hade inte utförts på lätt mark).

Maskinell markberedning följt av manuell plantering är den vanligaste föryngringsrutinen efter en föryngringsavverkning i Sverige. Många av de forskningsrön som dagens markberednings- och planteringsinstruktioner bygger på är baserade på äldre fältexperiment. Uppföljningar av praktiska föryngringar i fält kan bidra med kompletterande kunskap över vilka svårigheter som finns beroende på ståndort, terrängförhållanden etc. Dessa erfarenheter kan sedan användas till att utvärdera gällande arbetsrutiner och instruktioner. Syftet med detta examensarbete var att utvärdera kvaliteten i det praktiska markberednings- och planteringsarbetet på SCA:s mark i Norrland.