Sverige skall 2003 kunna delta i fredsframtvingande operationer inom ramen för EU:s militära krishanteringsstyrka. Syftetmed uppsatsen är att utröna om arméofficeren ges erforderlig truppföringskompetens för att kunna leda ett svenskt förbandunder en sådan operation. Använd vetenskaplig metod är av induktiv karaktär.Inledningsvis presenteras en handlingsteori, en kompetensmodell och det empiriska referensmateriel (USMC) som utnyttjas.I resultatanalysen konstateras att dagens utbildningssystem och den praktiska tjänstgöringen inte ger arméofficerenerforderlig truppföringskompetens vid jämförelse med de krav som ställs på truppförande chefer ingående i de svenskainternationella insatsbataljonerna.De resultatslutsatser som dras beskriver hur systemet bör se ut i stället för dagens. Dessa slutsatser prövas mot handlingsteorinoch referensmaterialet samt struktureras med utnyttjande av kompetensmodellen. Därefter formuleras och prövas enhypotes som beskriver den kärnkompetensen markstridsofficeren framgent måste ha.

Sveriges försvarsmakt står inför en omfattande utmaning då ett operativt koncept baserat påmanövertänkande skall införas. Konceptet föder en ny begreppsapparat som vi inte tidigarekonfronterats med. Vad är det då som särskilt utmärker detta koncept jämfört med vårt tidigare? Viden första anblick kanske skiljaktigheterna i vårt taktiska uppträdande inte verkar så stora. Nuvarandetaktiska reglemente (AR II 1995) pekar redan i en riktning som åtminstone till viss del innehållerbrottstycken av ett manöverkrigföringskoncept.