I denna uppsats jämförs kommunikationen mellan luffarna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Stig Dagermans Bröllopsbesvär. Diskussionen förs utifrån ett kommunikationsanalytiskt perspektiv. Det som studerats är hur de båda författarna har använt sig av para- och extralingvistiska signaler för att få fram en naturlig samtalssituation samt om ordklassfördelning i samtalsspråket, repliklängder etc. motsvarar autentiskt samtalsspråk. Dagerman anklagades för att ha plagierat Martinsons Luffare men uppsatsen visar att så inte skett vad det gäller samtalsspråket eller strategierna för att få fram en naturlig samtalssituation.

Vägen till Klockrike kan läsas som vandringens och vägarnas historia i industrialiseringsprocessens skugga. Boken är också en litterär uppgörelse som Harry Martinson gör mot kollegor och motståndare i sitt naturengagemang.