John Rawls rättviseteori har tagit stor plats i den filosofiska argumentationen de senaste trettio åren. Den teori han presenterade i A Theory of Justice 1971, innebar ett brott mot den rådande moralfilosofiska diskussionen som var starkt utilitaristiskt präglad. Den allmänna uppfattningen var att utilitarismen helt enkelt måste vara den riktiga teorin, om man bara kunde komma ifrån de kontraintuitiva inslagen som utilitarismen hade och fortfarande har..

Jag har utgått från premissen att djur bör tillskrivas rättigheter, och därefter analyserat huruvida utilitarismen kan användas för att ge djur rättigheter, och kommit fram till att utilitarismen visserligen kan ge en mycket låg nivå av en direkt rättighet (nämligen rättigheten att få sina intressen visade lika hänsyn som andras intressen) men inte kan ge några mer garanterade rättigheter utöver denna. Utilitarismen brottas också med många grundläggande problem, bland annat frågan om hur man kan jämföra utilitet och kunskapsproblemet (att vi omöjligen kan förutse alla konsekvenser av en handling), och därför har denna teori inte kraft nog att ge djur den nivå av rättigheter jag sökt efter här. Inte heller naturrättsteorin lyckades med detta. Den kan visserligen ge individuella djur ett stort nätverk av rättigheter, men eftersom naturrättsteorin själv inte kan förklara vilken grund dessa rättigheter vilar på så kan de inte accepteras som giltiga. Kontraktualismen togs också upp, och den verkar vila på ett stadigt fundament: andras rättigheter gentemot mig är giltiga i den mån jag ger dem till andra (och mina rättigheter gentemot andra är giltiga i den mån dessa personer ger dem till mig), och ger jag dem direkt till en annan person utan en tredje person inblandad blir de direkta rättigheter.