Pedagogiken tar allt mer plats på museer och konsthallar i Sverige. Vad en konstpedagog gör och varför är däremot inte lika självklart. Utvecklingen tycks gå mot en mer publikcentrerad pedagogik där det talas om att besökare ska aktiveras och delta. I praktiken färgas däremot den konstpedagogiska yrkesrollen av den traditionstyngda funktionen som förmedlare mellan det som ställs ut och besökarna. I min undersökning inom ramen för examensarbetet på Konstfacks institution för bildpedagogik studerar jag närmare hur det går att utmana en sådan förmedlingstradition i praktiken och behandlar frågeställningen: Hur kan konstpedagogens traditionella roll som förmedlare utmanas och utvecklas? Hur påverkar en sådan utmaning relationen mellan pedagog och utställning? Undersökningen är en jämförande studie mellan tre fall (Africa Remix på Moderna Museet 2006, Jihani Kalapour på Tensta konsthall 2006  och Tumult på Gustavsbergs konsthall 2009) där den förmedlande traditionen angripits.

Mina frågeställningar i denna undersökning har varit Vad kan arbete med digitalt berättande i några olika pedagogiska sammanhang innebära? Vad krävs för att digitala berättelser ska skapa förutsättningar för lärande i skolan?Bakgrunden till mitt intresse för digitalt berättande grundar sig i min egen erfarenhet från en workshop i digitalt berättande som Kulturskolan Stockholm genomförde 2006 i projektet 1000 unga berättar. Jag upplevde väldigt starkt att denna metod kunde vara mycket användbar i skolan. Mitt arbete har en pedagogiskt didaktisk inriktning och syftar till att förstå vad digitala berättelser faktiskt kan tillföra arbetet i skolan och framförallt till allt att kartlägga möjligheter och begränsningar i förhållande till läroprocessen.I mitt intresse har också varit att fördjupa min förståelse av vad begrepp som det vidgade textbegreppet och digital kompetens kan innebära i skolans praktik genom att sätta dem i relation till digitala berättelser. Undersökningen har haft sin bas i Paul Ricoeurs kritiska hermeneutik, som bygger på hur vi genom narrativ aktivitet och kommunikation konstruerar förståelsen av oss själva och vår omvärld, och som också betonar reflexionens betydelse för utveckling.Jag har tittat på hur det ursprungliga digital storytelling-konceptet är konstruerat och hur denna struktur modifierats till digitalt berättande i svenska pedagogiska sammanhang.

Jag gör den här undersökningen med fokus på samtidskonst som jag upplever är ettsvårgripbart fenomen. Så vad är samtidskonst och går den att definiera? Generellt ärsamtidskonst konst skapad efter 1945 och består samtidigt av ?historiska? och ?banbrytande?konstyttringar. Den uttrycker sig i nya medier som installation, video och fotografi och utgörett fält som är i ständig förändring. I huvudsak tematiserar samtidskonsten vardagslivet ochindividens livsbetingelser samtidigt som den är upptagen med att undersöka fältetsmöjligheter och upplåter ett rum för reflektion.

Uppsatsen tar upp museipedagogik på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Eftersom det är ett konstmuseum handlar pedagogiken om Konstpedagogik men också om pedagogik som står i relation till skolan. De pedagoger som tas upp är de som varit speciellt inflytelserika för 1900-talets skola och undervisning. Pedagoger som Piaget, Vygotskij, Dewey och Klafki nämns såsom förebilder även till museipedagogiken. Undersökningens huvudsakliga material är samlat genom en intervju och några samtal samt från ett antal observationer av visningar för barn.