De flesta av Sveriges kommuner och landsting använder en form av mål- och resultatstyrning, en styrmodell som har till uppgift att klargöra och organisera politikens och förvaltningens respektive roll, i synnerhet mot bakgrunden av kommunernas ekonomiska balanskrav. Efter uppkomsten av det effektivitetsinspirerade New Public Management blev mål- och resultatstyrning även politisk verklighet i Sverige i slutet av 1980-talet och utvidgades sedan allt mera med hjälp av styrningsprinciper som hämtades från privatsektorn. 2004 blev god ekonomisk hushållning samt särskilda mål och riktlinjer en del av Kommunallagen. Redan för cirka tjugo år sedan ställde sig den statsvetenskapliga och förvaltningsteoretiska forskningen frågan om huruvida målstyrning skulle påverka utrymmet för politisk styrning samt förändra maktfördelningen gentemot de svenska förvaltningarna och tjänstemännen. Därför den befogade frågan efter tjugo år: går det faktiskt att ? politiskt ? styra med mål? Jag valde att undersöka de två största kommunerna i Sverige, Stockholm och Göteborg.

Mot bakgrund av de senaste decenniernas konjunktursvängningar i världsekonomin konstaterades det i Sverige att det fanns ett behov av att kunna möta dessa svängningar. Detta resulterade i den lagändring av Kommunallagen och Lagen om kommunal redovisning som erbjöd kommuner möjligheten till att införa en resultatutjämningsreserv i redovisningen. Denna resultatutjämningsreserv utgör ett periodiseringsverktyg där medel kan reserveras i goda tider för att sedan utnyttjas i sämre. Lagändringen är frivillig att anamma och har skapat en viss flexibilitet i kommunernas redovisning. Då kommuner har olika förutsättningar kan detta leda till att motiven till ställningstagandet kring ett införande av en resultatutjämningsreserv skiljer sig mellan kommuner.

Landstingen är ansvariga för stora delar av den svenska hälso- och sjukvården i Sverige. De senaste åren har landstingen varit drabbade av en ytterst ansträngd ekonomi och endast fem av 20 landsting kunde under 2002 redovisa ett överskott. Den försämrade ekonomin kan till viss del förklaras av en hög arbetslöshet vilket innebär minskade skatteintäkter. Eftersom den offentliga sektorn, och däribland landstingen, får den största delen av sina intäkter via skatter drabbas de hårt av en vikande sysselsättning. Andra orsaker till den försämrade ekonomin är kostnadsökningar och stigande lönekostnader.

Kommunala stöd till enskilda näringsidkare riskerar att snedvrida konkurrensen och innebär en ineffektiv användning av offentliga medel. Stödåtgärderna kan ta sig i uttryck på vitt skilda sätt; det kan röra sig om allt från underprisförsäljningar av fastigheter till kommunal borgen. På senare tid har problemet uppmärksammats i samhällsdebatten och det finns flera fall där kommunala stödåtgärder har ifrågasatts. Flertalet kommunala beslut har varit föremål för laglighets¬prövning enligt Kommunallagen (1991:900) (KL) och i ett fall har ett beslut också underkastats Europeiska kommissionens prövning. Privata aktörer som erhåller kommunalt stöd får en betydande fördel jämfört med övriga konkurrenter på marknaden.

SammanfattningKommunernas befogenheter styrs av ett antal regler som finns författade i Kommunallagen (1991:900) (KL) 2 kap. Reglerna i KL 2 kap. är ett resultat av den praxis som Regeringsrätten (RegR) utarbetat under många är vad gäller den kommunala kompetensen.Som huvudregel gäller att kommunerna inte har tillträde till det egentliga näringslivets område. Dock har RegR tillerkänt kommunerna rätt att allmänt främja näringslivet. Sedan KL från 1991 infördes finns det uttryckligen stadgat att kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget, i 2:8 st.

Kommunala stöd till enskilda näringsidkare riskerar att snedvrida konkurrensen och innebär en ineffektiv användning av offentliga medel. Stödåtgärderna kan ta sig i uttryck på vitt skilda sätt; det kan röra sig om allt från underprisförsäljningar av fastigheter till kommunal borgen. På senare tid har problemet uppmärksammats i samhällsdebatten och det finns flera fall där kommunala stödåtgärder har ifrågasatts. Flertalet kommunala beslut har varit föremål för laglighets¬prövning enligt Kommunallagen (1991:900) (KL) och i ett fall har ett beslut också underkastats Europeiska kommissionens prövning. Privata aktörer som erhåller kommunalt stöd får en betydande fördel jämfört med övriga konkurrenter på marknaden.

SammanfattningKommunernas befogenheter styrs av ett antal regler som finns författade i Kommunallagen (1991:900) (KL) 2 kap. Reglerna i KL 2 kap. är ett resultat av den praxis som Regeringsrätten (RegR) utarbetat under många är vad gäller den kommunala kompetensen.Som huvudregel gäller att kommunerna inte har tillträde till det egentliga näringslivets område. Dock har RegR tillerkänt kommunerna rätt att allmänt främja näringslivet. Sedan KL från 1991 infördes finns det uttryckligen stadgat att kommuner och landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget, i 2:8 st.

På senare år har kommunerna tenderat att, i större utsträckning än tidigare, bolagisera delar av sin verksamhet eftersom de anser att en privaträttslig form är mer fördelaktig än den gängse förvaltningsformen. I de fall kommunerna vill använda sig av det egna bolagets tjänster uppkommer frågan om de kan sluta avtal direkt med bolaget, med frångående av LOU:s regler, eller om upphandling måste ske. Frågan huruvida kommunerna kan organisera sin verksamhet i bolagsform utan att det därigenom uppstår ett upphandlingspliktigt förhållande mellan kommuner och dess egna bolag, har varit föremål för omfattande diskussioner under en lång tid. Det kan konstateras att det idag finns en motsättning mellan upphandlingslagstiftningens syfte att värna om de allmänna medlen och därigenom den effektiva konkurrensen och kommunens intresse av att själv välja hur den skall styra verksamheten. Varken EG-rätten eller nationell rätt medger något formellt undantag från reglerna om offentlig upphandling.

I Sverige finns det 290 kommuner varav majoriteten äger skogsfastigheter. 60 procent av den urbana skogen ägs av kommuner, vilket betyder att strategin för förvaltning av de offentliga skogsfastigheterna får betydelse för säkerställande av bland annat frilufts- och rekreationsområden men även som markreserv för framtida exploatering. Enligt Kommunallagen är det upp till varje kommun att formulera strategier för hur förvaltningsarbetet ska utformas och genomföras. Eftersom kommunernas uppgift är bred med ett konglomerat av uppdrag och tjänster konkurrerar ofta olika krafter inom organisationerna med varandra, vilket kan orsaka implementeringsproblem. För en del kommuner kan det innebära att förvaltningen av offentliga skogsfastigheter åsidosätts.