Syftet med denna litteraturstudie är att ge en överblick i hur epiduralanestesi utförs och vilka risker och fördelar som tekniken medför. Epiduralanestesi är en typ av lokalanestesi och central nervblockad. Anestesimedlet injiceras extraduralt, det vill säga i epiduralrummet utanför den hårda hjärnhinnan (dura mater) vilken omger ryggmärgen. Användning av lokalanestetika vid ryggmärgens slut resulterar i förlust av viljestyrda rörelser och i upphörd känsel i områden innerverade av de påverkade känsel- och motorneuronen. Epidural administration av morfin ger långvarig (6-24h), effektiv analgesi som ej associeras med känsel-, sympatisk- eller motorblockad. Epiduralanestesi används framförallt för tre typer av patienter och situationer: Häst och ko (vid vaginal prolaps och kejsarsnitt), känsliga smådjur (nedsatta patienter som riskerar att inte överleva generell anestesin och vid kejsarsnitt) och postoperativ smärtlindring (patienter i behov av långvarig smärtlindring efter kirurgiska ingrepp i bakben, bäcken och kaudala delar av buken). Inom smådjurspraktiken läggs epiduralanestesi oftast i foramen lumbosacale (mellan L7 och S1) Området lokaliseras genom att fram höftbenskammarnas (crista iliaca) högsta punkt.

Bakgrund: I Sverige dör cirka 95 000 människor varje år och runt 80 % av dessa är i behov av palliativ vård. Palliativ vård är en vårdfilosofi som bygger på att ge stödjande och lindrande vård när botande vård inte längre är genomförbar. Vid den tidpunkt när patienten drabbats av en obotlig sjukdom sker en brytpunkt, vilket innebär att läkaren identifierar patientens aktuella tillstånd. När brytpunkten är identifierad erbjuds ett brytpunktsamtal. I samtalet planeras det för den kommande palliativa vården.