Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida tioårsregeln i 3 kapitlet 19 § Inkomstskattelagen, i nuvarande samt tidigare lydelse, strider mot skatteavtal som Sverige har ingått med andra länder.Tioårsregeln omfattar fysiska personer som är begränsat skattskyldiga i Sverige. Regeln innebär att begränsat skattskyldiga personer är skattskyldiga för den kapitalvinst som uppstår vid avyttring av tillgångar under en tioårsperiod efter utflyttningen från Sverige. Syftet med regeln är att undvika skatteflykt. Tioårsregeln har genomgått en del förändringar sen den infördes på 1980-talet, då det upptäcktes att fysiska personer kunde kringgå regeln och undkomma beskattning. Den senaste ändringen tillkom år 2008 och regeln omfattar idag även utländska delägarrätter som förvärvats under tiden den skattskyldige varit bosatt i Sverige.För att kunna tillämpa tioårsregeln, utan komplikationer, krävs att det inte finns ett giltigt skattavtal som hindrar tillämpningen av regeln.

Från och med den 1 januari 2006 har skattereglerna för ägarna av fåmansbolag förändrats i och med införandet av nya 3:12-regler. Med de gamla reglerna var det oftast mest lönsamt att ta ut företagets överskott som en kapitalvinst genom avyttring av aktier. I och med införandet av de nya reglerna har det givits en större möjlighet än tidigare att ta ut bolagets överskott som lågbeskattad utdelning. Andra nyheter är att klyvningsräntan har höjts, löneunderlaget har fått större inverkan på gränsbeloppet och dessutom har kapitalvinstbeskattningen sänkts till 20 procent.Uppsatsen belyser de nya reglerna, jämfört med de gamla. Vi har urskiljt de företagsledare som gynnas av de nya reglerna vid en försäljning av bolag då en kapitalvinst uppstår som ska beskattas.

Det är inte alltid företagen går med vinst utan det händer att ett beskattningsår slutar med en förlust. Lagstiftningen i Sverige och även internationellt tillåter företagen att spara denna förlust till ett år med vinst vilket resulterar i ett lägre skattemässigt resultat. I det fall flera beskattningsår slutar i förlust får de läggas till tidigare förluster och sparas ackumulerade för att rullas framåt på obestämt tid. Reglerna avseende förlustutjämning har funnits lagstadgat sedan 1960 och de resonemang som finns i föregående utredningar gäller i mycket fortfarande idag. Idag återfinns reglerna för denna förlustreglering, underskottsavdrag, i  Inkomstskattelagens (1999:1229) 40:e kapitel och har sedan införandet genomgått många förändringar i form av både förenklingar och spärrande lagstiftning.

Syftet med uppsatsen är att analysera vilka skattemässiga konsekvenser valet av redovisningsnorm kan medföra samt att fastställa vilken norm för varje situation som är mest fördelaktig ur ett skattemässigt perspektiv. Vi bestämde oss för att utgångspunkten för vår studie skulle vara Redovisningsrådets rekommendationer. Detta gjorde vi av flera anledningar. Framförallt är vår bedömning att deras rekommendationer ger den mest heltäckande bilden av god redovisningssed i Sverige. BFN är förvisso de som har uppdraget att upprätthålla god sed, men de har inte kommit lika långt i ambitionen att täcka in alla händelser som kan ligga till grund för ett företags redovisning.

Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida tioårsregeln i 3 kapitlet 19 § Inkomstskattelagen, i nuvarande samt tidigare lydelse, strider mot skatteavtal som Sverige har ingått med andra länder.Tioårsregeln omfattar fysiska personer som är begränsat skattskyldiga i Sverige. Regeln innebär att begränsat skattskyldiga personer är skattskyldiga för den kapitalvinst som uppstår vid avyttring av tillgångar under en tioårsperiod efter utflyttningen från Sverige. Syftet med regeln är att undvika skatteflykt. Tioårsregeln har genomgått en del förändringar sen den infördes på 1980-talet, då det upptäcktes att fysiska personer kunde kringgå regeln och undkomma beskattning. Den senaste ändringen tillkom år 2008 och regeln omfattar idag även utländska delägarrätter som förvärvats under tiden den skattskyldige varit bosatt i Sverige.För att kunna tillämpa tioårsregeln, utan komplikationer, krävs att det inte finns ett giltigt skattavtal som hindrar tillämpningen av regeln.

SammanfattningSponsring är ett växande marknadsföringsverktyg. Detta har uppmärksammats av Stockholms Handelskammare, som har lagt fram ett förslag till lagändring angående förenklade avdragsmöjligheter för marknadsföringskostnader. Vi har valt att titta närmare på hur avdragsrätten för sponsringskostnader kommer att påverkas av Stockholms Handelskammares lagförslag, ifall det skulle träda i kraft, samt hur många företag det är som känner till ovan nämnda lagförslag.Syftet med denna uppsats är dels att se hur Skatteverket jobbar med sponsring idag samt att få fram vad eventuella ändringar i Inkomstskattelagen (SFS 1999:1229) kommer att medföra för Skatteverket vid bedömning av avdragsrätten för sponsring. Från företagens perspektiv har vi undersökt om de eventuella lagändringarna kommer att medföra att företagen lägger mer pengar på sponsringsaktiviteter.Vi har samlat in vårt material om avdragsrätten via en mer djupgående intervju med en medarbetare på Skatteverket. För att få fram hur välkänt lagförslaget är bland Karlstads större aktiebolag, samt om de kommer att lägga mer pengar på sponsring med en förändrad lag, har vi använt oss av en enkätundersökning.I vår teoridel har vi tagit fram den teori som vi anser är relevant för vårt ämne och för kommande diskussioner i analysen.

SammanfattningSedan ändringen av Inkomstskattelagen (SFS 1999:1229) år 2007 har bostadsrättsföreningar inte längre rätt till avdrag för betalda räntekostnader. Det har bidragit till att fenomenet insatshöjning har aktualiserats. En insatshöjning bidrar till en ändring i en bostadsrättsförenings kapitalstruktur. Föreningens genomsnittliga kapitalkostnad sjunker vid en insatshöjning, kapitalkostnaden kan även sänkas för den enskilda medlemmen beroende på hur insatshöjningen finansierats. Besparingsmöjligheten ligger i att den enskilda medlemmen i en bostadsrättsförening har rätt att göra avdrag för betalda räntekostnader som avser egen skuld.

En metod för att angripa skatteflykt är genom tillämpning av skatteflyktsklausulen som stadgas i 2 § lagen mot skatteflykt. Skatteflyktsklausulen har kritiserats för bristen på förutsägbarhet ur ett rättssäkerhetsperspektiv med särskild hänsyn till legalitetsprincipen. Den 26 mars 2012 meddelade Högsta Förvaltningsdomstolen sin dom där svensk intern rätt tillämpades framför skatteavtalet mellan Sverige och Peru på ett skatteupplägg med ett utländskt holdingbolag. Om ett skatteavtal missbrukas i syfte att uppnå skattemässiga fördelar finns det i kommentarerna till OECD:s modellavtal vägledning som öppnar för internrättsliga angreppssätt mot skatteflykt. Däremot finns det en gräns för hur generellt utformade sådana motverkansregler får vara för motivera ett sådant åsidosättande om skatteavtalets fördelningsregler.

Svensk skatterätt har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. En bidragande orsak till det är Sveriges internationella åtagande, främst medlemskapet i EU. I en tid när det är väldigt enkelt att flytta mellan stater behövs regler inte bara för hur problemet med juridisk dubbelbeskattning ska lösas utan även för hur staterna skall hindra att de förlorar skatteintäkter p.g.a. skatteflykt. Tioårsregeln infördes för att Sverige ville skydda sitt skatteanspråk och förhindra skatteflykt.

Inom ramen för den svenska Inkomstskattelagen finns en expertskatt som ger möjlighet för svenska företag att anställa utländska experter som kan beviljas skattelättnader. 2001 infördes en expertskatt för experter, forskare och nyckelpersoner. Syftet med reglerna var att företag skulle kunna attrahera personer med spetskompetens och ge Sverige tillgång till ny teknologi och kunskap.Expertskattereglerna kritiserades för att ha en bristande förutsebarhet, vilket innebar att företag inte visste när reglerna om expertskatt skulle bli tillämpliga. 2012 infördes regler som innebär att personer som tjänar över två prisbasbelopp per månad automatiskt är kvalificerade för expertskatt. Fortsättningsvis finns möjlighet att kvalificera sig för expertskatt enligt reglerna från 2001.

Den 15 april 2013 presenterade regeringen ett fo?rslag till nya regler ga?llande beskattning av utdelning och kapitalvinst pa? kvalificerade andelar i fa?mansfo?retag. Dessa regler a?terfinns i IL 57 kap. och kallas fo?r 3:12-reglerna.

Magisteruppsatsen belyser de svenska reglerna avseende gränsöverskridande för-lustutjämningstransaktioner från ett gemenskapsrättsligt perspektiv. Fokus ligger på utjämningsmöjligheter då förlusten i ett utländskt dotterbolag är slutlig. Det är osäkert vilka grunder som rättfärdigar avdrag. I uppsatsen analyseras därför fyra Regeringsrättsmål i ljuset av den Europeiska gemenskapens domstols domar i Marks & Spencer-fallet och i Oy AA-fallet. Finansdepartementet lämnade förslag på ändrade regler för avdragsrätt vid förlustutjämningstransaktioner mellan kon-cernbolag den 22 september 2009.

?Rätt hanterat är sponsringsinstrumentet fantastiskt!? Detta uttalande kommer från Grönkvist (1999, s. 40) och med detta citat inleder vi vår studie om området sponsring. Vi har i vår undersökning valt att fördjupa oss i detta område för att behandla den problematik som kantar området. Det är främst de skattemässiga bestämmelserna som reglerar området vi, ur ett kvalitativt undersökningsperspektiv, har tittat närmare på.

Vid införandet av 3:12-reglerna var lagstiftarens syfte att förhindra inkomstomvandling för delägare i fåmansföretag. På senare tid har synsättet förändrats och man fokuserar sedan reformen 2006 mer på att stimulera företagande och förenkla regelverket. År 2006 infördes förenklingsregeln för att underlätta tillämpningen av gränsbeloppsberäkningen. Förenk­lingsregeln innebär en förenklad beräkning av gränsbeloppet som inte tar hänsyn till företagets verksamhet. Det har i studier visats att förenklingsregelns tillämpning utnyttjas i skatteplaneringssyfte av delägare i fåmansföretag utan direkt aktivitet.Syftet med denna uppsats är att utreda förenklingsregeln och huruvida någon begränsning bör införas i dess tillämpning för att undvika inkomstomvandling.

Utgifter för vissa ändringsarbeten på näringsfastigheter medför direktavdrag då de genom det så kallade utvidgade reparationsbegreppet i 19 kap. 2 § 2 st. Inkomstskattelagen klassificeras som reparation och underhåll. För att falla in under det utvidgade reparationsbegreppet får åtgärderna inte medföra en väsentlig förändring av fastigheten. Högsta förvaltningsdomstolen har i mål 2012 ref.