Syftet med uppsatsen är att studera fenomenet Hagamannen i två svenska dagstidningar, en rikstäckande och en lokal. Artiklarna har begränsats från att namnet Hagamannen börjar användas till dess att han får sin dom och de jämförs för att se om det finns några skillnader i hur han konstrueras eller i hur offren beskrivs. Uppsatsen innehåller en kort sammanfattning av händelseförloppet samt teorier och tidigare forskning om media. Som metod används valda delar av den kritiska diskursanalysen och tidningarnas artiklar har analyserats separat och sedan jämförts. Analysen behandlar bland annat Hagamannen som namn och fenomen, hur tidningarna konstruerar Nicklas Lindgren efter identifieringen och offren ur olika perspektiv..

The aim of this research was to describe how daily papers comply with the ethical guidelines of journalism when reporting on the arrest of a criminal suspect. In order to do this we studied how the arrest of a suspected violent serial rapist was covered by four newspapers, Västerbottens Folkblad, Västerbottenskuriren, Dagens Nyheter and Svenska Dagbladet. The theoretical areas of the study were the ethical guidelines, and other ethical perspectives in the media, news value and general interest regarding news. The research strategy was a case study, and a text analysis was used in order to collect empirical data. Several readings of the newspapers resulted in four themes to analyse: Identifying, to judge someone unheard, show consideration for victims and criminal, the use of sources.

Vi har undersökt hur Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot och Svenska Dagbladet resonerar kring sin egen roll i en alltmer sensationalistisk och hårdför kriminaljournalistik. Vi har genomfört en kvalitativ intervjuundersökning där vi intervjuat Staffan Sillén, ansvarig utgivare på Ekot, samt Mats-Erik Nilsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet. I intervjuerna har vi tagit utgångspunkt i hur de båda medierna valde att rapportera om den så kallade Hagamannen, som den 19 juli dömdes till 14 års fängelse för ett flertal våldtäkter och mordförsök. Vidare har vi ställt allmänna frågor om hur man resonerar kring namnpublicering av brottslingar och sitt eget och andra mediers ansvar och roll vad gäller kriminalrapporteringen och konsekvenserna av den snedvridna bild som forskningen pekar på att medierna presenterar.I vår uppsats har vi haft Ester Pollacks kontextuella konstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har även använt oss av Ester Pollacks kultiveringsteori i analyserna av intervjuerna.Vår undersökning visar att Ekot har en mer restriktiv etisk linje där man med hänsyn till brottslingars anhöriga i ytterst få fall väljer att gå ut med namn på brottslingar och brottsmisstänkta.

Det mediala intresset för gärningsmannaprofiler har ökat enormt efter bland annat mordet på Anna Lindh, dubbelmordet i Linköping och inte minst under jakten på Hagamannen i Umeå. Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp bildades i början av 1990-talet. I dag består den av en kriminaltekniker, en rättsläkare, en rättspsykiatriker och fyra poliser med lång erfarenhet av sex- och våldsbrottsutredningar. För ett par år sedan utförde gruppen sex gärningsmannaprofiler på mördare. Nu har siffran mer än fördubblats.

Bakgrunden till den här uppsatsen finns att hitta i min något idealistiska bild av nyhetspressens eviga sökande efter och uppdagande av sanningen. Den bilden, i kombination med den senaste tidens skriverier om bland annat Hagamannen och dennes offer, fick mig att fundera kring nyhetspressens eventuella konstruerande eller reproducerande av våldsbrottsofferdiskursen.Jag använde mig av Faircloughs kritiska diskursanalys då jag analyserade 36 nyhetsartiklar och nyhetsnotiser från Aftonbladet, Expressen, Svenska dagbladet och Dagens Nyheter, vilka alla hade publicerats under 2005/2006. Fokuseringen i undersökningen låg på den lingvistiska nivån i texten, det vill säga på ord, styckekombinationer och meningsuppbyggnader men även på de diskursiva praktikerna som fanns att finna i texterna.Det huvudsakliga som kom fram i undersökningen var att det inte finns en våldsbrottsofferdiskurs värd att tala om i svensk nyhetspress, den är alltid underordnad könsdiskursen och åldersdiskursen. Det finns inga våldsbrottsoffer i svensk nyhetspress, bara män och kvinnor i olika åldrar som blir utsatta för brott.

We have chosen to analyze how four well known sex crimes were presented in the Swedish national daily newspapers in the 2000s. We chose this topic because sex crimes are considered one of the most terrible crimes. Sex crimes involve the media and upset the society. Our purpose was to analyze if we could identify stereotypes and prejudices about sex crimes in the press reports.The four sex crimes were: Rissne case in 2000, Tumba case in 2003, Hagamannen case in 2006 and the Stureplan case in 2007. We have read all the news stories from the Swedish national daily newspapers Svenska dagbladet and Expressen about our four cases.