Före år 1895 kunde läkarna endast ställa en sannolik diagnos utifrån vad patienten kunde berätta och om det syntes någon förändring på utsidan av kroppen. Med röntgen blev det möjligt att se insidan av patienten utan att först skära upp densamma, man kan säga att säga att röntgen blev startskottet för diagnostisk avbildning.Vidareutvecklingen av röntgen gav CT (Computed Tomography) där röntgenrör och detektorer roterar runt patienten samtidigt som patientbordet förflyttas. Förutom CT utvecklades även MRI (Magnetic Resonance Imaging), PET (Positron Emission Tomography) och Ultraljud. Gemensamt för alla dessa olika metoder är att det produceras 3D-bilder.1990 kom en helt ny metod för diagnostisk avbildning, OCT (Optical Coherence Tomography), genom att mäta fasförskjutningen och intensitet av reflekterande ljus, ger det i realtid och oförstörande mätning (in vivo) en upplösning på 1 till 15 µm, mycket högre än alla andra vanliga bildåtergivningstekniker. OCT-maskinen kan jämföras med ultraljud, som använder reflektion av ljudvågor för tolkning [1].De första OCT-maskinerna var av typ TD (Time Domain), dessa hade låg upplösning och låg skanningshastighet.