SammanfattningNumer är fri- och rättigheter som skyddas för de enskilda medborgarna något som måste anses självklart i de allra flesta stater och rättssystem. Synen på fri- och rättigheter kan dock traditionellt sett skilja sig ganska mycket åt beroende på vilket lands lagar och regler som man väljer att studera. Olika system har givetvis funnit olika lösningar på hur dessa fri- och rättigheter ska skyddas, samt har även olika uppfattningar om vad som överhuvudtaget är fri- och rättigheter för den enskilda medborgaren. Vidare kan synen på om fri- och rättigheterna ska vara absoluta eller kunna inskränkas på olika sätt variera beroende på vilket lands rättssystem som granskas.Olika länder har vidare givetvis influerats av olika synsätt och ideologiska tankegångar genom åren. Detta är inte minst fallet när en jämförelse görs mellan Sverige och England.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och i svensk Grundlag finns stadgat att varje människa är född fri och alla har samma värde och lika rättigheter. Skyddet mot diskriminering är ett uttryck för uppfyllandet av dessa rättigheter. Under det senaste decenniet påstås det ha blivit allt vanligare att folk känner sig diskriminerade och kränkta för allt möjligt. Om detta betyder att diskriminerande behandling har ökat eller om folk har blivit mer medvetna om sina rättigheter och mer benägna att anmäla diskriminering än tidigare är svårt att svara på. Det som kan konstateras är att skyddet mot diskriminering har utökats och blivit starkare med tiden.

Av RF 2 kap. 1 § 1 st. framgår att varje medborgare är tillförsäkrad yttrandefrihet gentemot det allmänna. Yttrandefrihet innebär en rätt att i tal, skrift, bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, vilket är en grundpelare för ett demokratiskt samhälle och fri åsiktsbildning. Rättigheten är emellertid relativ, vilket innebär att den måste vägas mot andra rättfärdigade intressen och kan endast begränsas om det tillåts i Grundlag.

Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom.Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått Grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför Grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget.EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få Grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige.

I denna uppsats har studerats huruvida svensk författning reglerar möjligheterna att företa tvångsåtgärder inom demensvården på särskilda boenden. Fokus har legat på att undersöka huruvida vård- och omsorgspersonal har befogenhet att vidta tvångsåtgärder i sitt arbete mot den demenssjuke och i sådana fall vilken grund denna befogenhet vilar på. Det har även undersökts i fall vårdpersonal inte har stöd i lag att vidta tvångsåtgärder om detta då innebär att rättssäkerheten hotas för den demenssjuke. Vidare har ett försök gjorts att utreda vem som ansvarar för lagbrott om en otillåten tvångsåtgärd vidtagits.Metoden som använts är den rättsdogmatiska metoden för att söka fastställa gällande rätt på området. Fokus har legat på svenska rättsregler och att försöka tolka och systematisera gällande rätt.

Både i Sverige och internationellt används termen ?rätt till hälsa? för att beskriva allmänhetens intresse av att åtnjuta högsta tillgängliga standard av vård och hälsa. Termen återfinns i svensk Grundlag, i internationella konventioner som Sverige ratificerat och i allmänna deklarationer som används världen över. Inom svensk förvaltningsrätt används termen ?rättighet? som en i lag noggrant specificerad skyldighet, vars utövande kontrolleras av ett statligt organ.