Sedan 2002 har alla veterinärer i Sverige anmälningsplikt vid misstanke om brott mot djurskyddslagen. Syftet med detta arbete var att undersöka vilken inställning veterinärer anställda av Jordbruksverket inom Distriktsveterinärerna hade till anmälningsplikten, och mer specifikt vilka faktorer som påverkar denna inställning. I uppsatsen tittar jag även på några av de etiska resonemang som underbygger veterinärernas ställningstagande, framför allt vad gäller hur man balanserar djurets och djurägarens intressen. Undersökningen använde sig av kvalitativ metod och är utförd genom djupintervjuer med tio distriktsveterinärer på olika orter i Sverige. Tillvägagångssättet betonar beskrivning och tolkning snarare än analys och mätning och valdes då denna studie saknar föregångare; det saknas material att formulera hypoteser utifrån. Resultatet visade på att anmälningsplikten ansågs vara bra och ett viktigt verktyg, men ett verktyg som bara fick användas efter noggrann eftertanke och bedömning av konsekvenserna.