Djurens enda hopp?

Sedan 2002 har alla veterinärer i Sverige anmälningsplikt vid misstanke om brott mot djurskyddslagen. Syftet med detta arbete var att undersöka vilken inställning veterinärer anställda av Jordbruksverket inom Distriktsveterinärerna hade till anmälningsplikten, och mer specifikt vilka faktorer som påverkar denna inställning. I uppsatsen tittar jag även på några av de etiska resonemang som underbygger veterinärernas ställningstagande, framför allt vad gäller hur man balanserar djurets och djurägarens intressen. Undersökningen använde sig av kvalitativ metod och är utförd genom djupintervjuer med tio distriktsveterinärer på olika orter i Sverige. Tillvägagångssättet betonar beskrivning och tolkning snarare än analys och mätning och valdes då denna studie saknar föregångare; det saknas material att formulera hypoteser utifrån. Resultatet visade på att anmälningsplikten ansågs vara bra och ett viktigt verktyg, men ett verktyg som bara fick användas efter noggrann eftertanke och bedömning av konsekvenserna. Fem av tio av de intervjuade veterinärerna hade aldrig anmält något fall, och en anmälan sågs även som ett sätt att straffa djurägare man inte upplevde sig kunna nå fram till på annat sätt. Man betonade ofta att anmälningsplikten innebar väldigt svåra överväganden, åtta av tio upplevde att det fanns en konflikt mellan den vårdande och den kontrollerande aspekten av den veterinära yrkesrollen. En rad faktorer vägdes samman när man avgjorde hur man ska hantera fall där djur for eller riskerade fara illa. Den enskilt viktigaste faktorn var djurägaren och dennes relation till och kommunikation med veterinären. Ingen av de intervjuade veterinärerna skulle tvekat att anmäla grava fall av djurlidande, men om det inte är ett solklart lidande försökte man hitta alternativ till att anmäla och arbetade sig runt hinder som djurägare och lagstiftning. Ofta ansåg man att man därigenom kunde göra en större insats för djurskyddet. Vilka faktorer och alternativa handlingssätt som fick vikt berodde bland annat på hur veterinären såg på sin egen roll, hur man balanserade djurets och djurägarens intressen, relationen med länsstyrelsen och samspelet med kollegorna. Informanterna försökte sätta djurets intressen i första rummet, men tog i realiteten oftast större hänsyn till ägarens. Många gjorde en distinktion mellan patienten; djuret och kunden; djurägaren och menade att veterinären har skyldigheter gentemot båda, men ska fungera som en advokat för djurets intressen om dessa inte uppfylls av ägaren. Anmälningsplikten är i sin nuvarande formulering mycket omfattande och en omformulering enligt utredarnas förslag i utredningen ?Ny djurskyddslag? där anmälningsplikten träder in först om bristerna inte är lindriga eller omgående kan rättas till skulle underlätta veterinärernas situation. Denna uppsats visar på att distriktsveterinärer i dagsläget utför mycket obetalt merarbete för att skapa lösningar man anser innebär större förbättringar för djurskyddet än vad en anmälan skulle göra.

Senaste sökningar:

© 2024 Allauppsatser.se | Nyheter Sidkarta