Hälta är idag den vanligaste anledningen till sjukdom hos svenska hästar och den vanligaste orsaken till hälta är osteoartrit (OA). Ställandet av diagnosen OA kommer ofta för sent så att irreversibla ledskador redan hunnit uppstå vilket gör det av yttersta betydelse att förbättra diagnostiken inom området. OA kan uppstå på flera olika sätt; akut trauma mot leden, intraartikulära frakturer, repetitivt trauma, skada på mjukdelar som orsakar en instabilitet i leden med flera. Förenklat kan OA orsakas till följd av en normal belastning på en onormal led eller onormal belastning på en normal led. Oavsett orsak ses skador på ledbrosket och beroende på hur utvecklad OA är kan röntgenförändringar ses, vilka avspeglar ett dåligt broskstatus.

Röntgenläkarna väljer ofta att byta undersökningsteknik för att fastställa misstänkt patologi som inte går att Diagnostisera med en metod. Vid röntgenundersökningar av sinus (bihålor) så kan läkaren välja mellan konventionell röntgen eller en datortomografiundersökning. Skälet är att diagnoser som tumör, benpåverkan eller ansiktstrauma inte avbildas lika bra med den konventionella metoden. Syftet med den här studien är att jämföra datotomografi och konventionell röntgen vid sinusundersökningar, vilka för och nackdelar som de olika metoderna har, hur bildinformationen och diagnostiken skiljer sig, vilka risker som finns med joniserad strålning samt vilka biologiska effekter strålningen har på människan. Intervju har gjorts med odontologi läkare som berättat om för och nackdelar med de olika metoderna, och litteratur och artiklar har gett kunskap för att komma fram till resultatet.

Före år 1895 kunde läkarna endast ställa en sannolik diagnos utifrån vad patienten kunde berätta och om det syntes någon förändring på utsidan av kroppen. Med röntgen blev det möjligt att se insidan av patienten utan att först skära upp densamma, man kan säga att säga att röntgen blev startskottet för diagnostisk avbildning.Vidareutvecklingen av röntgen gav CT (Computed Tomography) där röntgenrör och detektorer roterar runt patienten samtidigt som patientbordet förflyttas. Förutom CT utvecklades även MRI (Magnetic Resonance Imaging), PET (Positron Emission Tomography) och Ultraljud. Gemensamt för alla dessa olika metoder är att det produceras 3D-bilder.1990 kom en helt ny metod för diagnostisk avbildning, OCT (Optical Coherence Tomography), genom att mäta fasförskjutningen och intensitet av reflekterande ljus, ger det i realtid och oförstörande mätning (in vivo) en upplösning på 1 till 15 µm, mycket högre än alla andra vanliga bildåtergivningstekniker. OCT-maskinen kan jämföras med ultraljud, som använder reflektion av ljudvågor för tolkning [1].De första OCT-maskinerna var av typ TD (Time Domain), dessa hade låg upplösning och låg skanningshastighet.