Standarden IAS 19, ersättningar till antällda, infördes den 1 januari 2005. Standarden behandlar fyra olika områden, ett av dem är ersättning efter avslutad anställning i form av pensioner. En förmånsbestämd pensionsplan innebär att en anställd vid pensionsavgång får en garanterad förmån. För att företaget på ett tillförlitligt sätt ska redovisa denna framtida skuld, måste de uppskatta ett antal olika aktuariella antaganden. Svårigheterna med dessa uppskattningar och vårt intresse för pensionsredovisning, mynnade ut i denna uppsats problemformulering: Hur sker och uppfattas arbetet med de aktuariella antagandena? Syftet är att genom en enkätstudie med företag på Stockholmsbörsen och telefonintervjuer med aktuarier kartlägga hur arbetet med de aktuariella antagandena ser ut och även skapa oss en uppfattning om hur respondenterna bedömer den nya standarden jämfört med tidigare praxis och norm.Vi vill tolka och försöka förstå hur arbetet kan se ut hos de personer som arbetar med de aktuariella antagandena.

Den 1 januari 2005 kommer den nya redovisningsrekommendationen, IAS, att träda i kraft. För att hjälpa företag att förstå och anpassa till nya regeln, från och med räkenskapsåret 2004 ska Redovisningsrådets Rekommendationen RR 29 ? ?Ersättningar till anställda? tillämpas. Rekommendationen riktar sig främst till koncerner, börsnoterade företag och företag som är av allmänt intresse. Rekommendationen innebär att nya och enhetliga regler för pensionsredovisning införs.

Sverige har ett för världen unikt pensionssystem i det att systemet tar hänsyn till den ekonomiska och demografiska utvecklingen samt att det i systemets konstruktion finns ett pensionsreservsystem med fyra separata fonder, AP-fonder. Dessa fyra fonder som även går under benämningen buffertfonder har en viktig funktion att fylla när det gäller den långsiktiga finansieringen och i sin roll att fungera som buffert i tider av stora påfrestningar för pensionssystemet. Denna studie undersöker och analyserar 1-4 AP-fondernas uttalade strategi om att diversifiera sina totalportföljer i syfte att få en mer robust portfölj som bättre kan tåla finansiella påfrestningar. En del i AP-fondernas strategi för att uppnå diversifieringsfördelar är att låta sina fastighetsportföljer växa och ta en större andel av totalportföljen. Studien undersöker vilka konsekvenserna har blivit för fastighetsportföljernas andel av totalportföljen till följd av den uttalade diversifieringsstrategin samt hur utfallet har varit för dessa fastighetsportföljer under 2003-2012.

Idag äger många svenskar andelar i olika fonder. Detta beror delvis på att det allmänna pensionssystemet i Sverige idag består av en premiepensionsdel, där individen kan göra ett individuellt val hur dennes pensionspengar ska investeras. Gemensamt för investerare är att de vill erhålla en god avkastning. Ett vanligt sätt att bedöma förväntad avkastning i en finansiell tillgång kallas Capital Asset Pricing Model, eller CAPM. Detta är en mycket behandlad, debatterad och även kritiserad modell.Förutom CAPM utgår studien från en nyare teori som heter Black Swan theory.

Det reformerade pensionssystemet som infördes på 90-talet består av tre delar; den allmänna pensionen, tjänstepension samt eventuellt privat pensionssparande. Till den allmänna pensionen avsätts 18,5 procent av individens inkomst varje år. 2,5 procent av dessa går till premiepensionen där individen själv väljer i vilka fonder de ska placeras. Det finns cirka 790 fonder att välja mellan i systemet. Om individen inte själv gör ett eget val placeras dennes premiepension i premiesparfonden vilken förvaltas av sjunde AP-fonden. Tidigare undersökningar har visat att engagemanget i premiepensionen är lågt.