Denna uppsats handlar om det lilla barnet i den stora rättsapparaten. 1979 förbjöd Sverige, som första landet i världen, barnaga och väldigt mycket har hänt på området sedan dess. Gällande barn görs undantag från principen om allas likhet inför lagen ? barn skall särbehandlas positivt och hänsyn skall tas till barnets bästa.De senaste trettio åren har antalet inkomna anmälningar till polisen om misstänkt barnmisshandel fördubblats. Av dessa beräknas 70 % vara familjerelaterade.

Syftet med denna undersökning är att belysa hur viktiga personer i barnets sociala omgivning, såsom förälder, förskole- och specialpedagoger och förskolechef, resonerar kring identifiering av barns svårigheter samt värdet av en tidigt fastställd ADHD- diagnos. På så sätt åsyftas en tydligare och en mer fördjupad förståelse, av den betydelse som tillskrivs tidig identifiering samt diagnostisering, erhållas. Sex stycken kvalitativa intervjuer har föredragits som undersökningsmetod. Utifrån studiens syfte har den kommit att bearbetas utifrån en humanvetenskaplig ansats, där inspiration hämtats från hermeneutiken.I resultatet framkommer att begreppen ADHD och diagnostisering används ytterst sällan inom förskolan. Diagnosens huvudsakliga förtjänst uppges vara att den bibringar förståelse hos omgivningen, för barnets sätt att vara och dess behov.

Den 20 november 1989 antog Sverige tillsammans med de flesta andra regeringar i världen FN:s konvention om barnets rättigheter. Tio år senare har det arbetats fram en strategi för att implementera Barnkonventionen i högre utbildning och då med en tyngdpunkt på de utbildningar som riktar sig mot yrken som berör barn. Exempel på sådana utbildningar är sjuksköterske-, socionom- och lärarutbildningen. Vi har intresserat oss särskilt för lärarutbildningen.Demokratifrågor och utbildningsfrågor är i dagsläget högst aktuella på den politiska agendan, inte minst genom skolministerns ambition att kvalitetssäkra grundskolan. Vi har i denna uppsats för avsikt att beskriva en teoretisk demokratimodell, som är uttalat eftersträvansvärd i svensk politik, och med hjälp av den och Barnkonventionen, undersöka och problematisera framtida lärares kompetens i barnrätt.

Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor?Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid?Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem?Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor.Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga.Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation.

Syftet med vår studie var att undersöka kärnan i pedagogers uppfattningar om demokratiska processer och hur de återspeglas i verkligheten. Läroplanen för förskolan 98 (skolverket 2010) lyfter demokrati som ett grundläggande värde för verksamhetens utformning såväl som dess innehåll och trycker mycket på den fysiska miljöns utformning, kommunikationen och barnens delaktighet, som viktig för barnens lärande. Dessa delar har löpt som en röd tråd genom hela studien. Den metod vi använt oss av är en kvalitativ intervjustudie av tio stycken förskollärare på olika förskolor. Vi transkriberade intervjuerna, läste igenom dem flera gånger, efter det tog vi ut meningsbärande citat, vilka vi även placerade i figur 1 på s.

Syftet med studien är att vinna kunskap om och få förståelse för hur förskollärare upptäcker och förhåller sig till barn som lever under omsorgssvikt, samt deras tankar kring anmälningsplikten i förskolan. För att uppnå syftet utgår studien ifrån tre frågeställningar och metoden som använts är semistrukturerade intervjuer. Nio förskollärare har deltagit i studien varav sex med erfarenhet av anmälan och tre utan erfarenhet. Resultatet analyserades utifrån den sociokulturella teorin, social inlärningsteori och anknytningsteorin. Första frågeställningen handlar om vilka orsaker som ligger till grund för att förskollärare ska upptäcka barn som lever under omsorgssvikt.

Föreliggande studie syftar till att undersöka vilka upplevelser, känslor och tankar som föräldrar till barn i behov av särskilt stöd har i mötet med förskola/skola. Samt att undersöka hur det kan upplevas att vara förälder till ett barn i behov av särskilt stöd. Forskningen utfördes genom att intervjua 6 föräldrar som har barn med Downs syndrom, diabetes, autism, muskelsjukdom och dyslexi. Metoden som användes för att analysera intervjuerna var med hjälp av fenomenologi och hermeneutik. Resultatet visar dels att föräldrar uppskattade pedagoger som anpassade pedagogik och miljö efter barnets behov samt att pedagoger förmedlade en helhetsbild om hur barnets dag sett ut.

Studiens syfte var att få djupare förståelse för de professionellas erfarenhet av ADHD-diagnosens innebörd för barnet. Mer specifikt syftade studien till att undersöka hur ADHD-diagnosen påverkar barnets relationer och självbild och detta har gjorts med hjälp av kvalitativa intervjuer med sju professionella som arbetar med barn som har diagnosen ADHD. Studien redogör för tidigare forskning som berör ämnet och för att öka förståelsen för diagnosens påverkan grundades studiens analys på tre olika perspektiv med fokus på stämpling, stigma och socialisation. De viktigaste resultaten som framkom i studien var att det skett en förändring i både samhället och skolsystemet vilket bidragit till en snävare syn på vad som uppfattas som "normalt". Detta har lett till att allt fler barn som har diagnosen ADHD avviker från samhällets normer vilket kan innebära att barnet utesluts från de sociala relationerna och blir stämplad.

Studiens syfte var att, genom identifikationen av rådande diskurser, ta reda på vilka eventuella regler som kunde tänkas styra personalens bemötande av placerade unga på ett svenskt hem för vård och boende (HVB). Med en diskursanalytisk ansats, inspirerad av Foucault, granskade vi därför hur det sociala arbetet med barn och unga omnämns i statliga direktiv för socialvård, tillika i personalens utsagor vid så kallade överrapporteringar (mellan arbetsskiften). Vi tog även del av verksamhetens organisationsbeskrivning, samt försåg oss med omfattande vetenskapliga referenser inom svensk välfärdsforskning. Mot bakgrund av detta fann vi fyra diskursiva praktiker: Myndighet, allmänhet, verksamhet och vetenskap. Vilka var för sig och tillsammans kunde ses forma, vidmakthålla, reproducera och i vissa fall förändra den svenska barnavårdsdiskursen.

Denna studie behandlar ämnet familjehemsplacerade barn och syftet är att öka kunskapen kring familjehemsplacerade barns umgänge med sina biologiska föräldrar. För att uppnå detta syfte har vi genomfört sex semistrukturerade intervjuer med två kommunalpolitiker från socialnämnden, två familjehemssekreterare och två familjehemsföräldrar. Tidigare forskning påvisar att familjehemsvården är indelad i två huvudinriktningar; den behovsorienterade inriktningen och den relationsorienterade inriktningen. Svensk lag och därmed även socialarbetares grundinställning inför umgänget har till stor del anammat den relationsorienterade inriktningen som förespråkar tätt umgänge mellan det placerade barnet och dess biologiska föräldrar, med målet att främja en återförening. De teoretiska perspektiv som ligger till grund för studien är anknytningsteorin och utvecklingspsykopatologin, dessa teorier tillsammans med den tidigare forskningen använder vi för att analysera vårt material.

Syftet med vår undersökning är att skapa en utökad förståelse för hur montessoripedagogiken bidrar till barns psykosociala utveckling. För att undersöka vår huvudfråga, hur montessoripedagoger bemöter barns vilja, har vi genomfört en kvalitativ undersökning på montessoriförskolor i Halland. Vårt insamlade empiriska material, av intervjuer och observationer, visar att det som utmärker montessori som pedagogisk inriktning är att barnet är i centrum och att pedagogerna står tillbaka med sin egen auktoritet för att inte hindra barnets spontana aktivitet. Pedagogerna använder sig också av olika pedagogiska handlingar för att stimulera att barnen får frihet under ansvar. Utkomsten av de pedagogiska handlingarna har betydelse för barnens psykosociala utveckling då de bidrar till att utveckla självmedvetenhet, en förmåga att reagera och agera med hänsyn till både sig själv och andra.

Barn i förskoleåldern har ett stort behov av rörelse. Förskolan är den plats där barn tillbringar stora delar av sin vakna tid. Det kan då anses att stora delar av barnets utveckling vilar på hur lärarna strukturerar upp verksamheten i barngruppen. Förskolan har en viktig betydelse för barnets utveckling, men även för ett fortsatt livslångt lärande. Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) beskriver i ett av sina mål att förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin motorik.

Denna studie är inriktad på hur utagerande barn bemöts i förskolans verksamhet. Forskning visar att om pedagoger har svårt att hantera och stötta de utagerande barnen under de tidigare åren som i förskolan, så löper de en större risk att fortsätta med beteendeproblem i vuxen ålder. För att uppnå syftet med studien valde vi att göra ett utvecklingsarbete som ska resultera i en verksamhetsanpassad handlingsplan. Dessa frågeställningar är utgångspunkten för studien; - Vilka kunskaper bör en pedagog ha i möte med utagerande barn? - Hur kan pedagoger anpassa den pedagogiska verksamheten utifrån det utagerande barnets behov? Daniel Stern och Lev Vygotskij är två teoretiker som ingår i denna studie. Daniel Stern har bidragit till bilden av det kompetenta barnet samt att han har försökt att belysa vad som händer i barnets inre, hur barnet uppfattar sig själv och omvärlden. Lev Vygotskij lade grunden till det sociokulturella perspektivet, då hans ide var att barns utveckling sker i samspel med sin omgivning.

Barn som far illa är ett stort problem och polisen missar ofta att uppmärksamma dem och rapportera till sociala myndigheterna om deras livssituation. Med detta arbete vill vi lyfta fram kunskap som kan vara till hjälp för polisens arbete. Med hjälp av intervjuer från sakkunniga och en mängd litteratur har vi kommit fram till en rad punkter en polisman bör tänka på när det gäller att prata med ett barn. Vi har också sammanställt inre och yttre kännetecken för hur man kan se på ett barn att han/hon far illa. Barnet använder sig av olika försvarsreaktioner för att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Personlig assistans är en insats som syftar till att ge funktionshindrade människor möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt. När personlig assistans ges till barn ska assistansen både möjliggöra barnets självbestämmande och frigörelse och ge föräldrarna möjlighet till avlösning. Familjen ska också kunna genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i. I många fall väljer föräldrarna att själva bli personlig assistent för sitt barn. I studien har fyra föräldrar intervjuats om sin syn på föräldrarollen i förhållande till sin roll som personlig assistent till sitt barn. Studiens syfte är att undersöka hur föräldrar som är personliga assistenter till sina barn själva uppfattar rollerna och hur de använder dem i familjens vardagsliv. Studien är kvalitativ med hermeneutisk ansats och i analysen används Goffmans dramaturgiska rollperspektiv, Foucaults relationella maktbegrepp och begreppet empowerment. Resultatet visar att föräldrarna inte avgränsar rollerna utan upplever sig som en förälder som utför assistansuppgifter.