Vaxholmsmålet

Sammanfattning

Konflikten mellan det lettiska bolaget Laval och de fackliga organisationer

Byggnads och Elektrikerförbundet aktualiserade en rättslig problematik som

har sitt ursprung i en tidigare dom, kallad Lex Britannia. Konfliktens

kärnfråga, stridsåtgärdernas legalitet kom att ställas till sin spets då

det lettiska bolaget Laval un Partneri tog målet till Arbetsdomstolen (AD).

Laval un Partneri, som gick i konkurs på grund av stridsåtgärderna, menade

att stridsåtgärderna som vidtogs av de fackliga organisationerna stred mot

artikel 49, den fria rörligheten för tjänster och artikel 12,

diskriminering på grund av nationalitet. De fackliga organisationerna

menade att det lettiska bolagets villkor var orimliga och att de hade ett

allmänt intresse att skydda genom att motverka social dumpning med alla

medel inom lagens gränser. AD tog upp målet men begärde senare enligt

artikel 234 ett förhandsavgörande av EG-domstolen. Frågan om de vidtagna

åtgärderna var förenliga med EG-rätten ansågs inte klar. Genom att studera

den svenska lagstiftningens syn på stridsåtgärder samt synen på

fredsplikten för utländska arbetstagare har vi kommit fram till att den

fria rörligheten för tjänster måste ge vika för medlemstaternas allmänna

intressen. I detta fall arbetstagarnas generella arbetsvillkor. Då EG-

domstolen inte lämnat något förhandsavgörande har vi endast valt att

diskutera fallet kring arbets- och europarättsliga reglerna som berör

utstationering av arbetstagare samt rätten att vidta stridsåtgärder.

Eftersom Sverige egentligen inte uppfyller utstationeringslagen genom att

det inte finns någon lagstadgad minimilön har det givits möjlighet att

tvista om vems löneavtal som skall gälla. Värdlandet eller ursprungslandet?

Slutsatsen blir att Sverige har möjligheter att bidra till den fria

rörligheten utan att diskriminera eller riskera en social dumpning av

arbetstagarnas villkor utifrån den nuvarande lagstiftningen.