Tilldelning av utsläppsrätter

Sammanfattning

I och med ratificeringen av Kyotoprotokollet åtog sig Sverige att sänka

sina utsläpp av koldioxid. För att minimera kostnaderna förknippade med

detta åtagande tillåter Kyotoprotokollet användandet av tre flexibla

mekanismer varav en är handel med utsläppsrätter. Syftet med denna uppsats

är att undersöka de samhällsekonomiska skillnaderna mellan de två

teoretiskt kostnadseffektiva principerna för tilldelning av utsläppsrätter,

ren grandfathering utan handelsrestriktioner och auktionering. Studien

kommer fram till att under antagandet om en perfekt fungerande ekonomi,

innebär auktionering att samhället kan minska sina kostnader för

utsläppsminskningen med mellan 1 och 1,5 miljarder kronor jämfört med

grandfathering. Gratis tilldelning visade sig även ha en negativ inverkan

på kostnadseffektiviteten genom höga transaktionskostnader samt på grund av

att vissa företag inte fann grandfatheringprincipen trovärdig inför

framtiden. Båda tilldelningsprinciper hade samma direkta, men skiljda

indirekta, inverkan på konkurrenskraften. Auktionering visade sig dock

återigen vara det samhällsekonomiskt önskvärda alternativet. Slutligen gav

gratis tilldelning upphov till snedvridningar i investeringsincitamenten,

både mellan nu existerande marknader och mellan nuvarande och framtida

företag inom den koldioxidintensiva industrin. Problemen skulle dock ha

kunnat lösas genom att utsläppsrätterna behandlades som övriga

inputfaktorer, det vill säga såldes (auktionerades) på en marknad.