Svenska statens skadeståndsansvar

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen, att utifrån gällande rätt beskriva och granska

statens skadeståndsansvar kritiskt, har uppnåtts med en traditionell

juridisk metod.

Principalansvar för staten har införts i 3 kap Skadeståndslagen (SkL)

utanför myndighetsutövning och vid densamma. Samma ansvar gällde vid

felaktig myndighetsinformation. Enligt 3 kap 2§ SkL krävdes fel eller

försummelse för ansvar. Felbedömningen var objektiv (för den enskildes

rättsäkerhet) och grundades på den enskildes beroende och myndighetens

maktställning. Den skärptes när den enskildes personliga integritet

riskerade att kränkas. Den felaktiga myndighetsutövningen måste ha

inneburit en överträdelse av skyddsändamålet för att skadestånd skulle komma

att utgå.

Rätt till ersättning hade den vars intressen felet skadade och som kunde

föra talan mot felaktigheten. Vid felaktig myndighetsinformation (3 kap 3§

SkL) krävdes, förutom felaktig information, synnerliga skäl. Informationen

skulle ha lämnats av en myndighet och varit positivt oriktig. Vid

felbedömningen var rådens art och hur den skadelidande uppfattade råden,

samt omständigheterna när informationen lämnades av intresse.

Principansvaret kunde skärpas till ett presumtionsansvar, både vid

myndighetsutövningen (se NJA 1989 s 191) och utanför (NJA 1998 s 390).

Detta ansvar aktualiserades främst vid sakskada på omhändertaget gods.