Svensk flexicurity med semidispositiv anställningsskyddslag?

Sammanfattning

Denna uppsats avsåg, som en påbyggnad till min kandidatuppsats ?Dansk

flexicurity i svensk rättslig belysning?, utreda frågan hur långt

semidisposiviteten i LAS sträcker sig och om arbetsmarknadens parter genom

kollektivavtal kan avtala om ett svenskt flexicurity-system.

I arbetet har jag valt att begränsa mig till att endast utreda

semidisposiviteten som stadgas i 2§ LAS gällande reglerna om turordning

samt företrädesrätt till återanställning.

Rättsläget verkar när samtliga rättskällor beaktas vara ganska tydligt.

Förarbetena landar, enligt min utredning, i att det finns en avsevärd

semidisposivitet i lagen om anställningsskydd så länge avsteg från LAS sker

med kollektivavtal på centralnivå. Gällande företrädesrätten till

återanställning finns dock begränsningar i lagen, även på centralnivå, som

innebär att arbetsmarknadens parter har en mycket stor frihet att avtala om

andra lösningar än de lagen föreskriver, så länge dessa är bättre än lagens

regler. Det verkar som att arbetsdomstolen, vad gäller företrädesrätten

till återanställningen, vid utgångspunkt ur förarbetena lägger vikt vid att

argumenten som gjorde företrädesrätten semidispositiv handlade om att

kollektivavtalen skulle vara mer förmånliga än lagens bestämmelser.

Generellt kan sägas att disposiviteten gällande företrädesrätten är

vidsträckt så länge ett socialt skydd, som är bättre än lagen, kan

garanteras arbetstagarna. Detta stora hänsynstagande till LAS form av

social skyddslagstiftning verkar inte, på samma sätt som med

företrädesrätten, beaktas av AD vad gäller reglerna om turordning. Detta då

förarbetena tydligt reglerar turordningsreglernas disposivitet.

Semesterlagens påverkan på rättstillämpningen i anställningsskyddslagen

torde inte innebära att AD frångått gängse lagtolkningsmetoder. Det faktum

att uttalanden i motiv till en lag påverkar rättstillämpningen i en annan

lag är korrekt utifrån ett konstitutionellt perspektiv, förutsatt att det

gäller ny lag. Med detta kan sägas att det i vart fall ur konstitutionell

synvinkel inte är tveksamt att uttalanden i motiven till semesterlagen

tillåts styra rättstillämpningen i anställningsskyddslagen.

Detta innebär att om arbetsmarknadens parter har intresse av att generellt

avtala bort rättigheten till företrädesrätt till återanställning måste det

ske på ett sådant sätt att arbetstagarna garanteras ett socialt skydd.

Avtal som ensidigt fråntar arbetstagare rättigheten till företrädesrätt

skulle riskera underkännas vid prövning i AD. Snarare verkar det som att

parterna måste hitta en modell där företrädesrätten avtalas bort till

förmån för åtgärder som kan garantera arbetstagarna ett bättre socialt

skydd.

En möjlig lösning för att hantera skyddssyftet i LAS är att i

kollektivavtal på centralnivå vid sidan av avsteg från företrädesrätten

knyta generösa inkomstbortfallsförsäkringar och goda möjligheter till

utbildning eller hjälp med att finna ett nytt arbete. På sådant sätt skulle

individens sociala trygghet kunna behållas samtidigt som arbetsgivarens

eventuella intresse av större flexibilitet på arbetsmarknaden skulle

tillgodoses. Sådana lösningar skulle garantera skyddssyftet i LAS samtidigt

som en stor flexibilitet för arbetsgivaren skulle kunna uppnås. Vad gäller

turordningsreglerna i LAS verkar det inte finnas några i lagen direkta

begränsningar i möjligheten att genom kollektivavtal på centralnivå sluta

avtala om avsteg från lagens bestämmelser.