Stödet efter en demensdiagnos

Sammanfattning

En demenssjukdom kan ha flera orsaker och risken att drabbas av denna

sjukdom ökar med åldern. Typiska tecken på demenssjukdom är att minnet och

den intellektuella förmågan hos en person gradvis och stadigvarande

försämras. Behandlingen är inriktad på att ge den som fått en demenssjukdom

ett så bra liv som möjligt och att bromsa sjukdomens utveckling. För den

anhöriga kan det vara svårt att acceptera att den närstående drabbas av

demenssjukdom och det blir en förlust som kan orsaka sorg, allt eftersom

den närståendes sjukdom fortskrider och personligheten förändras.

Syftet med studien var att undersöka vilket stöd som kommunen och

landstinget kunde erbjuda till människor som drabbats av en demenssjukdom i

åldersgruppen 65 ? 75 år, samt omfattningen av respektive huvudmans

utformning av anhörigstöd.

En god demensvård bedrivs med både hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763)

och socialtjänstlagen (SFS 2001:453) som grund och kräver en nära samverkan

mellan de två huvudmännen kommun och landsting. En kvalitativ

undersökningsmetod användes eftersom den ansågs vara den mest lämpade för

denna typ av studie. Intervjuer har genomförts med representanter från

kommun och landsting. För att belysa anhörigas situation, genomfördes även

intervjuer med anhöriga till individer med demenssjukdom, detta för att få

veta hur de uppfattar stödet som kommun och landsting har att erbjuda. Det

händer att omsorgen och omvårdnaden klaras av anhöriga helt utan stöd av

samhället. Ibland kan behovet av omsorg och omvårdnad bli alldeles för

stort, det kan exempelvis handla om att den anhöriga inte längre kan vårda

sin närstående i hemmet och då måste svåra beslut fattas. Det finns stöd

för anhöriga, i första hand utgörs det av avlastning i hemmet, men för

många anhörigvårdare är det inte den optimala lösningen. I studien har det

visat sig att bemötandet är av största betydelse, framförallt i möten med

personer med demenssjukdom. Det gäller att hitta former för hur man ska

arbeta med personer som har en demenssjukdom och bemöta dessa, utifrån

varje enskild individ. Det har också visat sig vara betydelsefullt med

spetskompetens inom demensvården för att behålla, utveckla och sprida

kunskap om demenssjukdomar, om god omvårdnad och om demenssjukas och deras

närståendes behov. Fortbildning och kompetensutveckling behövs på olika

nivåer i organisationen. Där det finns demensvårdsutvecklare, annan

personal med utbildning inom området eller ett demensteam finns också goda

förutsättningar för samverkan och för en god demensvård.