Kandidatuppsats
Stödet efter en demensdiagnos
samarbetet mellan kommun och landsting
- Demens
- Samverkan mellan kommun och landsting
- Anhöriga
- Utformning av demensvård
- Stöd
- Kunskap
- Individanpassning
- Bemötande
Sammanfattning
En demenssjukdom kan ha flera orsaker och risken att drabbas av denna
sjukdom ökar med åldern. Typiska tecken på demenssjukdom är att minnet och
den intellektuella förmågan hos en person gradvis och stadigvarande
försämras. Behandlingen är inriktad på att ge den som fått en demenssjukdom
ett så bra liv som möjligt och att bromsa sjukdomens utveckling. För den
anhöriga kan det vara svårt att acceptera att den närstående drabbas av
demenssjukdom och det blir en förlust som kan orsaka sorg, allt eftersom
den närståendes sjukdom fortskrider och personligheten förändras.
Syftet med studien var att undersöka vilket stöd som kommunen och
landstinget kunde erbjuda till människor som drabbats av en demenssjukdom i
åldersgruppen 65 ? 75 år, samt omfattningen av respektive huvudmans
utformning av anhörigstöd.
En god demensvård bedrivs med både hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763)
och socialtjänstlagen (SFS 2001:453) som grund och kräver en nära samverkan
mellan de två huvudmännen kommun och landsting. En kvalitativ
undersökningsmetod användes eftersom den ansågs vara den mest lämpade för
denna typ av studie. Intervjuer har genomförts med representanter från
kommun och landsting. För att belysa anhörigas situation, genomfördes även
intervjuer med anhöriga till individer med demenssjukdom, detta för att få
veta hur de uppfattar stödet som kommun och landsting har att erbjuda. Det
händer att omsorgen och omvårdnaden klaras av anhöriga helt utan stöd av
samhället. Ibland kan behovet av omsorg och omvårdnad bli alldeles för
stort, det kan exempelvis handla om att den anhöriga inte längre kan vårda
sin närstående i hemmet och då måste svåra beslut fattas. Det finns stöd
för anhöriga, i första hand utgörs det av avlastning i hemmet, men för
många anhörigvårdare är det inte den optimala lösningen. I studien har det
visat sig att bemötandet är av största betydelse, framförallt i möten med
personer med demenssjukdom. Det gäller att hitta former för hur man ska
arbeta med personer som har en demenssjukdom och bemöta dessa, utifrån
varje enskild individ. Det har också visat sig vara betydelsefullt med
spetskompetens inom demensvården för att behålla, utveckla och sprida
kunskap om demenssjukdomar, om god omvårdnad och om demenssjukas och deras
närståendes behov. Fortbildning och kompetensutveckling behövs på olika
nivåer i organisationen. Där det finns demensvårdsutvecklare, annan
personal med utbildning inom området eller ett demensteam finns också goda
förutsättningar för samverkan och för en god demensvård.
Läs hela uppsatsen hos lärosätet