Magisteruppsats
Skadestånd vid offentlig upphandling
Sammanfattning
Uppsatsens syfte var dels att utreda de upphandlande enheternas
skadeståndsansvar vid offentlig upphandling, dels att analysera
skadeståndsreglernas effekter. För att uppnå syftet har jag tillämpat en
klassisk rättsdogmatisk metod. Om en upphandlande enhet har brutit mot de
upphandlingsregler som finns på området, kan förfördelad leverantör väcka
talan om skadestånd i allmän domstol inom ett år. För att skadestånd skall
utgå krävs dels att ett fel uppstått i upphandlingen, dels att leverantör
därav lidit skada. Det är inte enbart anbudsgivare som kan begära
skadestånd, utan även leverantör som inte deltagit i upphandlingen men
likväl kommit att lida skada kan begära ersättning. Skadeståndet omfattar
utebliven handelsvinst, det så kallade positiva kontraktsintresset, men kan
i vissa fall endast omfatta kostnader för förberedande av anbud och
deltagande i upphandlingen, det så kallade negativa kontraktsintresset.
Omfattningen av skadeståndet beror på vilken sektor som leverantören
tillhör. Bevisbördan ligger hos den leverantör som påstår sig ha lidit
skada av det felaktiga beslutet. För ersättning för det positiva
kontraktsintresset skall leverantören visa att det är sannolikt att han
förlorat kontraktet till följd av överträdelsen. Yrkas ersättning för det
negativa kontraktsintresset, räcker det att leverantören visar att
möjligheterna att vinna anbudet menligt har påverkats av felet. I dag bör
en skälighetsbedömning grunda beräkningen, men denna måste dock vara
adekvat i förhållande till skadan. Resultatet med uppsatsen har visat att
upphandlingsreglerna är snåriga och i vissa fall komplicerade, och
skadeståndsreglerna är inget undantag. Rättspraxis har därmed en viktig
roll när det gäller att fastställa rättsläget. Skadeståndsreglerna skall
vara snabba och effektiva, men reglerna har svagheter och dess effektivitet
borde stärkas. Reglerna har trots detta medfört positiva effekter på de
offentliga organens upphandlingsförfarande.