Självbestämmande, suveränitet och förutsättningarna för nationalstaten

Sammanfattning

En viktig del av frihetens idé är att varje människa ska ha ett skyddat

område av sitt liv där hon är suverän, i det hon enbart lyder de morallagar

som hon finner inom sig själv, och där ingen annan har rätt att utsätta

henne för tvång. Idén om sådana ”sfärer av självbestämmande” kan spåras

tillbaka till upplysningsfilosoferna Rousseau och Kant som förstod friheten

som viljans autonomi. Självbestämmande kräver att var och en följer sina

böjelser och strävanden: friheten att utforma sin livsplan i

överensstämmelse med sin personlighet. Rousseau och Kant ansåg att inte

bara individer utan också grupper av individer skulle kunna omges av sfärer

av självbestämmande. Likväl som varje människa själv skulle få bestämma om

sådant som berörde henne och ingen annan, skulle varje grupp av människor

få bestämma om sådant som enbart angick dem själva.

I den här uppsatsen är ambitionen att definiera självbestämmandets princip

som en idé som stipulerar att individer måste delta i lika hög grad när det

gäller att fatta beslut som styr deras handlande. Ett huvudsyfte med

resonemanget är att studera den kontext och de betingelser som möjliggör

realiserandet av idén om ett samhälle som genom individernas fria och

förenade vilja bestämmer över sina levnadsförhållanden. Föreställningen om

självbestämmande innefattar flera dimensioner. Idéns normativa (önskvärda)

aspekt studeras utifrån hur dess förespråkare förstod dem. Vidare ska den

process, genom vilken dessa idéer för första gången omsattes i praktik

belysas. Franska revolutionen innebar en samhällsomdanande

förändringsprocess som ytterst syftade till att rekonstruera de politiska

institutionerna för att de bättre skulle motsvara självbestämmandets

normativa aspekter. Franska revolutionens deklarationer om mänskliga

rättigheter antas ha lagt grunden för en ny och epokgörande uppfattning om

en ny politisk praxis. Varje folks rätt till självbestämmande och

suveränitet var en grundläggande konsekvens av den franska revolutionen och

detta var också kärnan i idén om nationalstaten. De slutsatser som dras i

detta arbete kan något förenklat sägas vara att: idén om ett samhälle som

på ett demokratiskt sätt inverkar på sig själv kan implementeras (på ett

trovärdigt sätt) enbart inom ramen för nationalstatligt konstruerade

statsbildningar. Att stats- och nationsgränserna ska sammanfalla, är en

viktig förutsättning för legitimeringen av statsmakten och det territorium

den kontrollerar.