Räddningstjänstens beredskap i Västerbottens glesbygdskommuner

Sammanfattning

På grund av det rådande ekonomiska klimatet tvingas många kommuner till

besparingar och nedskärningar av personalresurser. Detta gör att kommunen

även i många fall ser över möjligheten att anpassa Räddningstjänsten. Då

det är Länsstyrelsen uppgift att granska kommunernas

räddningstjänstorganisation så efterfrågade de en rapport över situationen

i Västerbottens glesbygdskommuner. Av intresse var hur den operativa

beredskapen ser ut, hur det förebyggande arbetet bedrivs och hur

beredskapen står sig i förhållande till andra kommuner med liknande

förutsättningar.

Arbetet avgränsades till att undersöka Storuman kommun och Vilhelmina

kommun då dessa per definition är glesbygdskommuner och har länets största

skidorter, vilket betyder att antalet personer som befinner sig på dessa

orter mångdubblas under vissa perioder av året. Dessutom har Vilhelmina

kommun precis omorganiserat sin räddningstjänst medan Storuman kommun kan

tvingas till detta.

Statistik visar att både Storuman kommun och Vilhelmina kommun har en

positiv olyckshistorik där larmen är relativt få och de flesta larm är

antingen automatlarm eller mindre olyckor. Riskerna i kommunerna är lika

där de flesta industrier och de flesta kommunala servicemöjligheterna är

koncentrerade till centralorten. Gemensamt för skidorterna är att där finns

hotell, stugor och viss livsmedelshandel. På vissa finns även viss kommunal

service. Dessutom är insatstiderna till vissa invånare i kommunen långa.

Både Storuman och Vilhelmina kommun har tagit hänsyn till de långa

insatstiderna. Kommunerna har införskaffat lättare, snabbare bilar som kan

göra en första insats och skillnader i insatstider jämfört med den

sedvanliga släckbilen har beräknats av båda kommunerna.

Vad gäller personalresurser förlitar sig kommunerna till stor del på

frivillig personal såsom fri inryckning och räddningsvärn. Inga

extraresurser tilldelas skidorterna vid högsäsong. Rökdykning i

skidorternas närområde kan idag ske i Storuman kommun men inte i Vilhelmina

kommun, utan där krävs förstärkning antingen i form av frivilliga resurser

eller i form av förstärkning från centralorten, vilken ligger på ett stort

avstånd. Detsamma skulle gälla Storuman kommun vid en eventuell nedskärning

enligt förslag.

Vad gäller det förebyggande arbetet så bedriver Storuman och Vilhelmina

kommun tillsyn enligt lagen. Båda kommunerna erbjuder företag och

organisationer att utbildas i brandskydd. Storuman har ingen speciell

information ut mot allmänheten medan Vilhelmina koncentrerar sitt

förebyggande arbete mot skolan där elever i olika årskurser informeras om

brand och risker.

Vid en jämförelse där de studerade kommunerna jämförs med kommuner med

liknande omständigheter, i Storumans fall Älvdalen kommun och i Vilhelminas

fall Arvidsjaur kommun, visar det sig att de studerade kommunerna i nuläget

är på samma nivå vad gäller operativ beredskap. Bemanningen skiljer sig

lite åt men detta beror på orters storlek och geografiska läge i kommunen.

Alla fyra kommuner klarar av mindre olyckor med grundbemanningen men för

rökdykning kan det krävas förstärkning i områden längre ifrån centralorten.

När det gäller förebyggande arbete skiljer sig kommunerna åt. Älvdalen

kommun ligger längre fram i det arbetet än Storuman och Vilhelmina,

framförallt vad gäller skidorterna och förebyggande arbete ut mot invånare

där insatstiden är lång.