Lokaliseringsregeln

Sammanfattning

Lokaliseringsregeln kan vid en första anblick verka enkel, bästa

lokalisering skall väljas. Ju mer man fördjupar sig i regeln desto mer inser

man komplexiteten i regeln. Lokaliseringsregeln skall ta hänsyn till att

människors hälsa och miljön skyddas mot felaktig vatten- och markanvändning.

Utöver lokaliseringsregeln omfattas bedömningen, om vad som är bästa

lokalisering, även av skälighetsregeln, samt 3 och 4 kapitlet, d.v.s.

hushållningsbestämmelserna. Dessa regler fungerar som en vägledning vid

planering. Traditionell juridisk metod har använts, d.v.s. lagtext,

förarbeten, praxis och doktrin har studerats ingående. Lokalisering kan ses

ur många olika synvinklar, uppsatsen kommer endast att beakta

lokaliseringskrav utifrån miljöbalkens regler. Syftet med uppsatsen har

varit att utföra en komparativ studie av lokaliseringsregeln i

miljöskyddslagen och miljöbalken. Vidare har syftet även varit att utreda

förhållandena mellan lokaliseringsregeln samt att 3 och 4 kapitlet.

Lokaliseringsregeln kan i mångt och mycket spela en avgörande roll, om en

verksamhetsutövare inte visat på att denne har valt den bästa

lokaliseringen, får inte tillståndsmyndigheten ge tillstånd till

verksamheten. Lokaliseringsregeln är ingen ny företeelse, regeln återfanns

redan i 1918 års vattenlag, regeln stod tillsammans med andra

tillåtlighetsregeler i 8:32 VL. När lokaliseringsregeln togs med i

miljöskyddslagen fick regeln en egen paragraf, då det ansågs att regeln var

av sådan vikt. När miljöbalken trädde ikraft fick den ett betydligt mer

omfattande tillämpningsområde och nu ligger det ett förslag från

miljöbalkskommittén om att lokaliseringsregeln skall delas upp i tre

paragrafer.