Köparens undersökningsplikt respektive säljarens upplysningsplikt vid köp av fast egendom

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen var beskriva säljarens upplysningsplikt respektive

köparens undersökningsplikt vid köp av fast egendom, samt att beskriva

konsekvenserna då upplysningsplikten respektive undersökningsplikten inte

iakttas. För att förtydliga detta ytterligare har vi även valt att behandla

fastighetsmäklarens och besiktningsmannens ställning vid köp av fast

egendom. Vi har valt att använda rättsdogmatisk metod, vilket innebär att

beskriva nu gällande rätt. Enligt JB ligger det på köparens ansvar att göra

en noggrann undersökning av byggnaden. De fel eller skador som köparen har

haft möjlighet att upptäcka kan inte säljaren göras ansvarig för. Det

betyder att köparen måste göra mer än bara gå runt och titta i byggnaden.

Finns möjlighet att inspektera vindsutrymmen och andra svår tillgängliga

utrymmen skall även dessa undersökas. Köparen måste även ställa ingående

frågor rörande fastighetens skick. Undersökningsplikten lägger med andra ord

ett stort ansvar på köparen. Det ställs högre krav på köparens kunskap och

noggrannhet än vad det gör på säljarens. I praktiken betyder det att köparen

måste kunna mer om byggnaden än säljaren. De fel och brister som visar sig

efter köpet har köparen svårt att göra gällande i domstol. Därför är det

viktigt att ha en ansvarsförsäkrad besiktningsman till sin hjälp. Köparens

undersökningsplikt kan inskränkas om säljaren lämnar en garanti eller en

enuntiation. Undersökningsplikten kan även utvidgas vid tecken på avvikelser

såsom en fuktfläck på en källarvägg eller unken lukt. Köparens

undersökningsplikt bestäms av byggnadens ålder, läge och pris. Vid

fastighetsaffärer anlitas oftast en fastighetsmäklare. Mäklaren har ingen

direkt undersökningsplikt men dock en upplysningsplikt för fel som han

kunnat upplysa om. Mäklaren skall verka för att köparen själv eller genom

annan undersöker fastigheten.