Kandidatuppsats

Ett demokratiskt Irak - är detta möjligt?

Sammanfattning

Under Gulfkriget växte en diktatur fram i Irak som världen lärde känna som

Baathregimen. Denna styrdes av Saddam Hussein och hans inre cirkel, som

behöll sitt maktmonopol genom upprepade våldshandlingar och hård kontroll

över medborgarna. De demokratiska rättigheter som vi i västvärldens

demokratier tagit som självklarheter var här inte så självklara. USA tog på

sig rollen att avlägsna Saddam Husseins regim och bidra till att en

demokratisk regering inrättades. Vid krigsslutet den 1 maj 2003 hade regimen

fallit och Irak låg i händerna på ockupationsmakten. Man har därefter infört

övergångsregeringar och övergångsparlament samt gjort en provisorisk

författning, som sedan genom allmänna val har bytts ut mot en riktig

regering, ett riktigt parlament samt en riktig författning. Vad denna

uppsats syftar till är att klarlägga hur denna politiska process har yttrat

sig. Har valen varit demokratiska? Går västvärldens demokratiska principer

går att implementera i Irak, och hur ser denna demokrati i så fall ut? För

att besvara syftet om huruvida Irak kommer att bli en demokratisk stat med

tiden så har jag formulerat tre frågeställningar: (1) Hur bör en demokrati

uppstå enligt de teorier som finns? (2) Hur har den politiska processen

utvecklats efter kriget? (3) Vad finns det som talar för och emot en

demokratisering av Irak?

För att kunna definiera hur en demokrati bör uppstå, samt vilken demokratisk

modell som bäst lämpar sig för just Irak, kommer uppsatsen först att göra en

djupdykning ned i Robert A. Dahls och Arend Lijpharts kända

demokratimodeller. Dahl lyfter fram sju polyarkiska institutioner som bör

finnas inrättade i ett land för att de fyra demokratiska villkoren skall

vara uppfyllda. De sju polyarkiska institutionerna består av: valda

befattningshavare, lika och opartiska val, allmän rösträtt, rätt att

kandidera i val, yttrandefrihet, alternativa informationskällor samt

församlingsfrihet. De demokratiska villkoren är effektivt deltagande, lika

rösträtt, upplyst förståelse samt kontroll över dagordningen. Dessa

institutioner och villkor är av stor betydelse för ett lands förutsättning

att utvecklas till en demokratisk stat.

Lijphart, refererad i Larsson, 1997, s 75-78, använder sig av två idealiska

demokratimodeller: westminstermodellen och konsensusmodellen. Dessa kan

appliceras olika på olika politiska dimensioner i ett land. Ett land kan

t.ex. använda sig av westminstermodellen ? eller majoritetsmodellen som den

också kallas ? i parti-regeringsdimensionen medan den är präglad av

konsensusmodellen - eller samförståndsmodellen ? i den andra dimensionen.

Den första dimensionen behandlar landets partipolitik samt dess kammarsystem

medan den andra dimensionen tittar på hur makten är

decentraliserad/centraliserad.

Uppsatsens empiriska del visar Iraks utveckling från diktatur mot demokrati,

och hur dess politiska system har utvecklats under USA-koalitionen och FN: s

tillsyn och rådgivning. Den visar också de olika konflikterna som präglar

landet och återuppbyggnadsprocessen, exempelvis sunniarabernas motstånd mot

decentralisering, problemen med att bilda interimsregeringar och

interimsparlament, samt de problem som funnits med att skapa en irakisk

författning.

I analysen har de sju polyarkiska institutionerna ställts emot de två

politiska valen som skett i Irak under 2005, vilket leder till slutsatsen

att fem av sju institutioner är inrättade i Irak idag. Det som blivit klart

är att fria och opartiska val, samt allmän rösträtt är två institutioner som

inte till fullo finns. Det enda demokratiska villkor som därför skulle kunna

vara uppfyllt är upplyst förståelse. Vidare har Lijpharts demokratimodell,

refererad i Larsson, brutits ned i beståndsdelar och de olika dimensionerna

har plockats ur och jämförts med Irak, som är ett heterogent samhälle med

många konfliktdimensioner, mångpartipolitik samt decentraliseringstendenser.

För att få en så bra demokrati som möjligt skulle det därför vara nödvändigt

att använda sig av samförståndsmodellen, som tillgodoser alla de olika

folkgruppernas preferenser genom dels en hög grad av provinsiellt

självstyre, samt ett samarbete mellan de olika folkgrupperna på central nivå.

Läs hela uppsatsen hos lärosätet