Efterbehandling av träskyddsanläggningar

Sammanfattning

Detta examensarbete har gjorts på uppdrag av Skanska Väg & Anläggning Norr,

som ser ett ökat utbud av marksaneringsentreprenader. Syftet med denna

rapport är att Skanska ska få övergripande kunskap i ämnet i form av en

lättläst rapport.

Länsstyrelsen i Västerbotten uppger det totala antalet förorenade områden i

länet till minst 1200 st. I MIFO, vilket är det inventeringsverktyg som

samtliga Sveriges länsstyrelser använder sig av, är för närvarande 618 st

förorenade områden registrerade i Västerbotten. Antalet

träskyddsanläggningar uppgår till 37 st varav fyra stycken har fått den

högsta riskklassningen.

Impregnering av trä började vid mitten av 1800-talet att utföras

industriellt på sliprar och ledningsstolpar. Medlet som användes då var en

kopparsulfatlösning som kallas kopparvitriol. Kreosot började användas år

1901 av Statens Järnvägar för att impregnera sliprar och det är det mest

använda träskyddsmedlet i Sverige. Ett annat träskyddsmedel som har använts

i stor utsträckning under åren är CCA- medel som består av tungmetallerna

krom, koppar och arsenik. I dagsläget finns tre typer av träskydds-

anläggningar i drift, tryck- och vakuumimpregnering samt

doppningsanläggningar.

På grund av de farliga ämnena i träskyddsmedel är arbetsmiljön väldigt

viktig att tänka på när ett efterbehandlingsprojekt utförs. För personal

som arbetar på en marksanering finns flera olika exponeringsvägar att ta

hänsyn till som exempelvis inandning av dammpartiklar och gaser, intag via

munnen och direktkontakt med hud och slemhinnor. Vanligtvis används olika

skyddsklasser där olika klädsel krävs beroende på vilken förorening det

handlar om, hur lätt den sprids och i vilken mängd den finns.

När det gäller efterbehandling av förorenad jord vid träskyddsanläggningar

kan man som regel hitta högsta halterna av föroreningar vid platsen där

själva anläggningen stod, där lagringstankar och upplagsplatser fanns samt

där utkörningsspåret för nyimpregnerat virke var beläget. De

efterbehandlingsmetoder som finns kan delas upp i tre grupper:

destruktions-, koncentrations-/separations- och immobiliseringsmetoder.

Utöver dessa

finns även det mest använda alternativet, deponering, vilket närmast kan

sägas vara en immobiliseringsmetod.

I denna rapport har tre efterbehandlingar av träskyddsanläggningar utförda

av Skanska studerats. Två av dessa är gjorda i Norrbotten och en i

Västernorrland. Samtliga saneringar har utförts på liknande sätt med

urgrävning och transport av massorna till en deponi som huvudmetod. På

Hanssons såg i Luleå, renades även grundvattnet med filterteknik och där

krävdes även förbränning av en mindre mängd jordmassor som var kraftigt

förorenade med pentaklorfenol.

Under arbetet med detta examensarbete har många tankar och funderingar

uppkommit. Nedan sammanfattas de viktigaste slutsatserna som författarna

har kommit fram till:

? Marknaden för efterbehandlingar har ökat och kommer att fortsätta

att öka. Det märks dock fortfarande att rutin och erfarenheter saknas bland

alla inblandade aktörer. Trots att marksanering är relativt nytt finns

ganska mycket information att tillgå.

? Beställaren bör prioritera en entreprenör med, inom sin

organisation, tidigare erfarenhet av efterbehandling. Även

miljökontrollanten bör ha erfarenhet och ska ha bra balans på noggrannhet

och på vad som är praktiskt möjligt att utföra.

? Stor vikt måste läggas på arbetsmiljön. Kontinuerlig information om

hälsofarligheten är viktig för att rätt skyddsutrustning används.

? Med bättre förundersökningar kan kostnaderna minskas bland annat

genom att en säkrare bedömning av föreningsutbredningen görs samt att

mindre provtagning under utförandeskedet krävs. Dessutom underlättas

planeringen av i vilken ordning området ska saneras.

? För att snabbt bedöma om marken blivit ren från metaller eller om

ytterligare urgrävning krävs kan jordmassor i vissa fall mätas med XRF utan

att torkas och siktas. Detta ska göras på relativt torr jord och bör bara

göras om föroreningshalten ej ligger nära något gränsvärde.

? Idag läggs största delen förorenade massor på deponi. Det är en

enkel och relativt billig metod. Tyvärr innebär den bara att de förorenade

massorna flyttas till ett annat kontrollerat ställe. Det finns många andra

bra metoder som vi måste få upp ögonen för och våga prova. Kanske måste

krav i förfrågningsunderlagen ställas på att andra metoder ska användas.

? Ett problem med deponering är att det idag finns få deponier för

farligt avfall, särskilt i norra Sverige, och det innebär ofta långa och

kostsamma transporter. Ansökningar om deponeringsplatser från kommuner där

efterbehandlingar skall ske måste skickas in på ett tidigt stadium.

? Möjligheten att skicka förorenade massor till annat EU-land finns.

Svenska förordningen (1995:701) säger dock att förorenade massor ej får

skickas till ett land som inte kan ta hand om avfallet på ett sätt som

enligt miljö- och hälsosynpunkt skulle vara godtagbart i Sverige.

? Tydligare vägledning från myndigheter, om vad som räknas till

farligt avfall respektive icke farligt avfall, måste till. Olika

bedömningar i olika kommuner kan idag förekomma. Detta har givetvis en stor

betydelse för kostnader och intäkter vid deponering eller annan mottagning

av förorenad jord.