Diagnos - hjälpmedel eller hinder?

Sammanfattning

Skollagen (1985:1100), påtalar att alla barn ska ha lika tillgång till

utbildning oavsett förutsättningar. Skolan har ett stort ansvar att

tillgodose alla individers behov, vilket bland annat skapar diskussioner

angående diagnosens betydelse och användande. Tack vare att styrdokumenten

ger dessa intentioner samt att mängden av diagnostisering ökar uppstod ett

intresse att granska den pedagogiska verksamheten och hur den påverkas av

diagnosens betydelse. Syftet med denna uppsats är att skildra debatten om

specialpedagogik och diagnosens betydelse i den pedagogiska verksamheten.

Fokus ligger på att belysa diagnosens betydelse utifrån olika perspektiv på

specialpedagogik och undersöka om dessa synpunkter speglas i skolans

verksamhet. Frågan som uppsatsen berör handlar om diagnosen som hjälpmedel

eller hinder för några intervjupersoners yrkesroll. I uppsatsen behandlas

den debatt som uppkommit mellan forskare inom det specialpedagogiska

området, med olika synsätt värderar de diagnosens betydelse olika.

Uppsatsen åskådliggör även hur dilemmat i den pedagogiska verksamheten ter

sig, detta då Lpo 94/Lpfö 98 förordnar ett kritiskt/relationellt perspektiv

medan skolan tvingas betrakta diagnosen ur ett kompensatoriskt/kategoriskt

perspektiv. Skolan tvingas använda och utnyttja diagnosen som ett sätt för

att hävda sina behov, vilket strider mot det kritiska synsättet.

Intervjustudien visar att diagnosen fyller främst en ekonomisk och

strukturell funktion i undervisningen. Dock framgår även risker med

diagnostisering, såsom stigmatisering och kategorisering.