Kandidatuppsats

Den diskuterande demokratin

en diskursanalys av kravallerna i Göteborg

Sammanfattning

Makten över ordet, den sanna definitionen och auktoriteten att uttala sig

är grunden till uppsatsen, såväl teoretiskt som metodologiskt.

Studien är en diskursanalys, vilket ger uppsatsen en tvärvetenskaplig

karaktär, en korsning mellan tre vetenskapliga utgångspunkter och

angreppssätt: statsvetenskapen, sociologin och lingvistiken.

Uppsatsen fokuserar på EU-toppmötet i Göteborg den 14-16 juni 2001, i

efterhand även kallat för ”Göteborgskravallerna”. Utifrån denna händelse

har vi studerat två aktörsgrupper: demonstranter och myndigheter. Analysen

har utgått ifrån tre centrala begrepp, så kallade nodalpunkter (demokrati,

ordning och våld) och mot bakgrund av dessa har aktörsgruppernas respektive

diskurser, det vill säga samtalsordningar, utlästs. Vi antog inför studien

att den vinnande diskursen i samhället utformas i Riksdagen. Därför

kartlades och analyserades demonstranternas och myndighetsväsendets

respektive diskurser för att jämföra dessa med de uppfattningar som

konkurrerade om inflytande i Riksdagen, i avsikt att utreda vilken

aktörsgrupp som har vunnit störst gehör bland riksdagsledamöterna.

Av resultatet framgår att demonstranterna är den aktörsgrupp vars

samtalsordning förlorar i inflytande, samtidigt som myndighetsväsendets

diskurs som kan ses som den vinnande. Detta framgår i analysen av Riksdagen

som arena, där det diskursiva fältet är mycket tydligt och där maktkampen

urskiljs. De aktörer som här framhåller demonstranternas ståndpunkter är

Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka själva är så kallade ”dubbelaktörer”,

eftersom de också deltog i demonstrationerna. I riksdagsdebatten framgår

även att kollektivet och ordningen sätts framför individen, vilket vi

grundar bland annat på förslaget till lagändring angående ett

maskeringsförbud. Detta är en intressant ideologisk förskjutning, i vilken

Vänsterpartiet förespråkar individens rättigheter, medan Folkpartiet det

allmänna och kollektiva. Vänsterpartiets kritik av rådande samhällsordning

och våldsmonopolet tycks också enbart sträcka sig till en ”mjukare”

hållning i frågor däribland exempelvis polisens tjänstevapen, istället för

att kräva en radikalt förändrad organisation av samhället. Dessa slutsatser

kan tolkas på flera sätt. En tolkning är att partiernas grundideologier

antingen håller på att tyna bort eller så är den klassiska vänster-

högerskalan inte längre horisontell utan är istället av cirkulär form med

flera dimensioner.

Läs hela uppsatsen hos lärosätet