Magisteruppsats

Begreppet force majeure inom köprätten

Sammanfattning

Köpesamhället har under det senaste århundradet genomgått stora

förändringar vilket också återspeglas i köprätten. 1905 års köplag var

sträng mot säljaren i dennes ansvar och bevisbörda något som kanske var

förståeligt mot bakgrund av att lagen även reglerade konsumentköp. 1976 kom

ett förslag till en ny köplag som syftade till att mildra säljarens

bevisbörda, något som redan skett i övriga nordiska länder. Den nya

köplagen skulle istället för den äldre köplagens omöjlighetslära bygga på

force majeure. Under denna tid var även en FN-konvention angående

internationella köp under utarbetande. Sveriges lagförslag lades på is i

väntan på resultatet från denna. FN-konventionen kom att bygga på idén att

helt frångå äldre begrepp som omöjlighet och force majeure och istället

upprätta ett eget system, något som gjorde 1976 års SOU inaktuell. Istället

kom 1991 en köplag som byggde på det så kallade kontrollansvaret med fyra

rekvisit: kontroll, hinder, oförutsebarhet och aktivitet. Syftet var att

minska säljarens ansvar, något som vi inte anser har uppfyllts. Rekvisitens

innebörd och förhållanden till varandra är komplicerade. Detta särskilt mot

bakgrund av beaktandet av partsviljan och då en bedömning i det enskilda

fallet bara anses möjlig vid oförutsebarhets- och aktivitetsrekvisitet.

Komplikationer uppkommer då bedömningen skall ske efter alla fyra

rekvisiten. Den nya köplagen skulle minska behovet av standardavtal, något

som inte skedde. Därför uppstår fortfarande problem vid tolkningen av avtal

och särskilt de som innehåller force majeure klausuler.

Efter detta arbete har vi kommit fram till slutsatsen att vi skulle föredra

ett rättsläge liknande det i 1976 års SOU. Regeln för ansvarsbefrielse

skulle innehålla en uppräkning av olika typer av hinder vilka följdes av en

generell regel enligt principen eisudem generis. Bedömning skulle ske i det

enskilda fallet. Detta skulle leda till en enighet om vad som räknas till

force majeure, dels genom situationer nämnda i lagtext och dels genom

rättspraxis. Vi anser att om det genom en subjektiv bedömning av säljarens

handlande framkommer att denna gjort vad som skäligen kunnat krävas av

honom skall han anses fri från ansvar. Vidare anser vi att det är viktigt

att force majeure händelserna specificeras då force majeure klausuler

används frekvent i standardavtal. Detta både ur rättssäkerhetssynpunkt och

för rättsekonomisk vinning.

I dagsläget ligger begreppet ekonomisk force majeure öppet. Inget fall har

avgjorts som direkt angivit detta som befrielsegrund. Vi anser att om det

vid bedömande av ekonomisk force majeure skulle framkomma att säljarens

kostnader för avhjälpande innebär en nettoförlust skall det inte kunna

krävas att denne fullgör eller betalar skadestånd. Då lagen reglerar

förhållande mellan jämbördiga parter kan inte alltid slutsatsen dras att

säljaren är den mest riskbenägne och i och med detta finner vi det inte

självklart att denne generellt skall bära ansvaret.

Läs hela uppsatsen hos lärosätet