Återfotografering - nu, då och sen då?
Våra landskap är i ständig förändring, nu i snabbare takt än någonsin. Ett sätt att dokumentera dessa förändringar är markbaserad återfotografering. Inom området för landskapsarkitektur undersöks i uppsatsen hur markbaserad återfotografering kan användas, om det markbundna fotografiet är ett bra medel för visuell dokumentation av landskap och om återfotografering kan ligga till grund för framtida planering av landskap. Målet är att belysa och utvärdera metoden och visa på dess styrkor men även dess begränsningar, genom litteraturstudier, fallstudier och en egen återfotograferingsstudie i Eslövs centrum undersöks metoden. Resultaten diskuteras sedan utifrån en teoretisk bakgrund om förändringsprocesser, platsidentiteter och planering. Genom dessa undersökningar kommer uppsatsen fram till att fotografiet är ett lättillgängligt medium att förstå för betraktaren såväl som tekniskt okomplicerat. Markbaseradåterfotografering visar vyer såsom människor är vana att beskåda dem och det blir därför ett material som är lätt att kommunicera till dem utan yrkeskompetens inom området.Återfotograferingen kan visa på förändringar och vara ett underlag till skötselplaner, nyexploatering eller en diskussion om vart landskapsförändringarna är på väg.Återfotograferingen kan genom sitt återblickande skapa en förståelse för den förändring som landskapet genomgår och har genomgått. Den kunskapen är viktig när beslut skall fattas som påverkar hur landskapen kommer att se ut imorgon och är därmed viktig för verksamma landskapsarkitekter. Återfotografering kan även ge klarhet för en plats identitet då den i hög grad beror av platsens historia. Dessa egenskaper bidrar till att återfotografering kan vara en metod som svarar till de mål som ratificeringen av landskapskonventionen i Sverige kommer att innebära. Både för att skapa en dialog om förändringar med medborgare och myndigheter men även som en dokumentation av våra landskap.